Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1866, sida 2

ting af detta måtte mitt utseende visat, ty Hugh sade bekymrad, i det han.såg på mig: — Stället är högtidligt, men icke hemskt, och i mitt tycke är det endast vackrare för dess ödslighet. — Ja, svarade jag, det är mycket vackert. Men jag kände mig icke destomindre mycket beklämd. — Och man kunde måla tjugo taflor blott från dessa trädgårdar. — Ja, i sanning. Han såg åter på mig och tycktes nära att tala, men hejdade sig och fortsatte tyst sin väg. Den samma gamla gumman väntade vid huset för att taga emot oss — en sådan förtorkad, stapplande varelse, att man kunde hafva trott henne vara lika sammal som byggnaden. — Herkules-salen, signora, sade hon i en gäll diskant, som darrade likt tonerna ett sönderbrutet instrument. Det hade en gång varit en ståtlig vestioyl, men var nu ett skräprum. Derifrån singo vi vidare genom rummen i första råningen, företrädda at vår vägviserska, ned sin knippa af rostiga nycklar. De oro alla lika dammiga och dystra. Dasern föll in genom halföppna luckor, och lörrarne klagade på sina gångjern. I nåsa funnos sönderslagna speglar, maskätna warlefvor af dyrbara möbler och drapeier, som föllo i stycken då man rörde vid lem. Andra voro utblottade på allting :tom spindelväfvar. I andra våningen voro rummen mindre ch snyggare och innehöllo dessutom nåra obeqväma, moderna möbler. Det var enna del, sade den gamla ciceronen, som