Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1866, sida 2

— som en litterär bandit. Hur ofta jag har legat under dessa träd, med ett häfte af Tasso i min hand, ömsom drömmande och läsande, och befolkande de skuggiga allerna med Armida och hennes nymfer Men jag hörde knappast på honom. Jag var förtrollad af detta dystra hvalf, som ledde bort till underjordiskt mörker, och kunde icke tänka på någonting annat. — Jag undrar hvart det går och om det har varit undersökt, sade jag. Dessa lejon se ut som de bevakade någon förborgad skatt. Det borde vara en ryslig saga förenad med stället. — Det skall blifva en, om du önskar, carina. Låt mig se — vi ha en kardinal, som är kär i en vacker bondflicka nere i byn. Vi ha trädgårdar, med gamla ruiner i trädens skuggor — en svartsjuk älskare, som ligger på lur i hvalfgången — skymning — hämd — mord — åh, det kunde blifva en utmärkt historia! — Då skall du sätta ihop den och berätta den för mig, då vi köra tillbaka till Rom. — Gerna, men kom några alnar längre bort, der du ser dagsljuset vid slutet af ulen! Jag följde, och vi stego upp på en terass, som omgaf trädgården på denna sida. Campagnan och kullarne lågo utbredda ramför oss i den lysande solnedgången, och ett bälte af hafvet begränsade horiznten. Då vi gingo tillbaka, togo vi en mnan väg utmed en djup håla, der en kog af oliver darrade i aftonvinden. Huet stod framför oss hela tiden, ståtligt, nen förfallet, med ett öppet belvedere öferst på taket, der man ryste vid tanken ur vinden måste tjuta nattetid. Någon