Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1866, sida 3

honom och hvarandra till hans hastiga upprättelse. (P.-I.) (lnsändt.) Några upplysningar med anledning af kongl. sundhetskollegii nyligen infordrade uppgifter angående proyincialläkarnes bostäder på landsbygden. Provincialläkare-bostäderna på landet tillkommo, som kändt är, genom rikets ständers beslut, att de kommuner, hvilka åt en läkare ville anskaffa och underhålla passande och lämplig bostad, hvilken af länsstyrelsen skulle godkännas, skulle af statsmedel få sig anvisade 1000 rdr rmt som anslag åt en sådan läkare på extra stat. Detta åtagande har man på de flesta ställen fullgjort på det sätt, att man genom en obetydlig tillbyggnad omändrat vanliga landtstugor härtill, så att dylika boningshus fått en längd af 25 alnar, bredd af 14 alnar och höjd på knut 6 alnar. På några ställen har man tillsläppt en kåltäppa eller några tunnland jord, men i sednare fallet fordras, att läkaren då sjelf skall underhålla husen. Ett sådant boställe har länsstyrelsen ansett vara en passande och lämplig bostad för en provincialläkare! — Att hvarken sundhetskollegium eller länsstyrelsen egnat nödig omsorg om denna, för landsbygdens sjukvård så vigtiga angelägenhet, är tyvärr att beklaga. Då K. M:t i nåder fann för rättvist att, i rangordning, sätta provincialläkarne framför landssekreterare, häradshöfdingar, kyrkoherdar m. fl., så måste man antaga, att det ock var H. M:ts nåd. mening, att provincialläkarne skulle erhålla en mot den upp! höjda samhällsställningen motsvarande bostad. Då man vet, att presten, domarn, länsmannen och skogvaktarn, med ett ord, alla tjenstemän, som nödvändigt måste bo på landet, ha boställsjord — vi känna länsmansboställen som ha 400, 200 och 170 tunnland jord, af utmärkt och god beskaffenhet — hvarför skall då provincialläkarn vara den ende, som skall sakna denna förmån, eller i lyckligaste fallet afspisas med ett kålland? — Det är i sanning anmärkningsvärdt, att då K. M:t, som vi ofvan nämnt, satt provincialläkarne i rang framför landssekreterare, häradshöfdingar och kyrkoherdar, kongl. sundhetskollegium icke vill sätta dem i paritet ens med länsmän och skogvaktare, med hänsyn till boställen! — Att provincialläkarne behöfva boställsjord likaväl som någon af ofvannämnde tjenstemän, torde icke vara svårt att bevisa. Se här. För sundetskollegium bör det framför andra vara väl kändt, att man ej kan inlägga mjöl för längre tid än högst 3 månader, emedan det efter denna tid blir unket och mögelgånget. De fleste provincialläkarne torde ha 21 mil till närmaste tjenliga qvarn. De måste följaktligen låta göra fyra qvarnresor på året, eller tills. 20 mil, för att få sitt nödvändiga mjölförråd. Skola de nu härtill köpa spanmålen, som på landet kostar minst 12 mer än i städerna, så måste man få medge att deras brödkaka står dem alltför dyr. Skjutslegan för 20 mil ökar äfven dess dyrhet. Samma förhållande är det med ladugårdsprodukterna mjölk, smör och ost, och för öfrigt allt som kan räknas till lifsförnödenheterna. Ofvannämnde matvaror kosta minst 15 mer på landet än på afsättningsorterna, och vissa tider på året kan man icke ens för pengar få köpa en kanna mjölk eller ett skålpund smör. Då man nu vet, att herrar landssekreterare tjena för emellan 18a 25,000 rdr rmt (fluctuation beror på stigandet och fallandet af det menskliga eländet, hvarpå dessa herrar äro fullt tillförlitliga barometrar); herrar domare tjena för emellan 10å 15,000 rdr rmt; kyrkoheråarne emellan 6a 10,000 rdr rmt; länsmännen emellan 6å 12,000 rdr rmt (skillnaden beror på stigandet och fallandet af lagsökningarnes antal m. m.) ; provincialläkarne emellan 3å 1,000 rdr rmt; då man vet, att ingen af ofvannämnde tjenstemän genomgått en så lång, dyr och svår kur som provincialläkarne; då man härtill lägger att ingen har en så svår tjenstgöring som provincialläkarn, ithy att han har ingen timma på dygnet som han kan kalla för sin, icke ens natten, och måste dessutom vara ute i hvad väder och väglag som helst; när man vet allt detta, så tyckes det, som rättskänslan fordrade att man borde underlätta hans mödosamma och ansvarsfulla kall och minska hans ekonomiska bekymmer, genom tilldelandet af så mycken boställsjord, att han har brödfödan och ladugårdsprodukterne oköpandes, och på det sättet ställa honom i paritet åtminstone i med lansmän och skogvaktare! I Vi hoppas emellertid att den blifvande riksdagen skall på allvar ta i tu med reglerandet af jembetsoch tjenstemännens aflöning. på det att icke det skandalösa förhållandet längre må fortfara, att landssekreterare och kronobagare skola vara bättre aflönade än statens högste embetsmän, och att häradshöfdingar, prester, länsmän och skogvaktare skola ha ypperlig boställsjord, men provincialläkarne ingen. Ilärtill fordras att kongl. sundhetskollegium inkommer med ett utförligt förslag, i den syftning, att provincialläkarne på landet tilldelas boställen, motsvarande deras förändrade samhällsställning och ansvarsfulla och vigtiga kall, och derföre i detta hänseende ställas i paritet åtminstone med häradshöfdingar och kyrkoherdar, så att dessa tre klasser af embetsmän tilldelas blott så mycken boställsjord, att derå väl kunna, födas 6 å 8 kor, 34 hästar samt 10 å 12 får. Öfverskottet efter reduction till nämnda storlek af häradshöfdingeoch pastorsboställen torde lämpligast härtill användas. Med antagandet af denna princip blir det sedermera lätt att bestämma såväl sjelfva boningshusens som öfriga nödiga boställsbyggnaders storlek och beskaffenhet. Som mindre kostsamt; bör boställsinnehafvaren sjelf underhålla boställets hus och byggnader. Vi sluta med. denna önskan: Låt ej, o fädernesland, dina tjenare, med det större kunskapsmåttet och den större, nej den största ansvarigheten, ty helsan och lifvet är dock dyrbarast af allt, längre trampa för