Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1866, sida 1

FR SALA — Rom. I Rom känner sig artisten nödgad att stanna för alltid. För honom förlora andra städer sina fordna behag, madern konst, framsteg, personlig ärelystnad upphöra att vara af vigt i hans ögon, han går midti en konstverld i ruiner och ville gerna fördrifva sina återstående dagar bland spillrorna af denna antika verld. Han känner, att vissa statyer och taflor hädanefter äro nödvändiga för honom, och att vissa ruiner nästan hafva blifvit en del af hans varelse. Han skulle knappast kunna lefva skiljd från Vaticanen, eller Campidoglio, eller det ljufva, sorgsna ansigtet af Beatrice Cenci i Barberini palats. Utom för det starka band, som knöt mig vid det närvarande, och den-kärlek, som nu blifvit mig mera än konst och rykte, skulle jag alldeles gifvit vika för ställets inflytanden. Som det var, tycktes dagarne och veckorna glida förbi i en oafbruten kedja af förtjusning och undran. Jag tröttnade aldrig på villor, palatser och gallerier, Raphaels fiolspelare, eller den