Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1866, sida 1

appell till vår fria, — fördomsfria och anktoritetsfria — forskning. Men detta de fritänkande åsigternas uppträdande hos oss har ännu en annan sida, hvilken vi anse oss böra begagna tillfället till att påpeka. De utgöra nemligen en ny påminnelse om behofvet af religionsfrihet för oss. Erfarenheten visar nemligen, att då så diametralt motsatta synpunkter, som den nya, alla underverk och allt öfvernaturligt förkastande riktningen, och den gamla, hvilken lägger sin kärnpunkt just i predikandet och fasthållandet af ett obegripligt och ofattligt under, träda i strid med hvarandra, åvägabringande af enstämmighetär — åtminstone under ganska lång tid — nära på en omöjlighet, äfven då man ställer sig på den fria forskningens bas; under det att samma erfarenhet tillika ådagalägger, att ett dylikt accepterande af den fria forskningens bas i sådana tvister, som den ifrågavarande, endast i det allra minsta antalet fall förmår göra sig gällange. Det är derföre äfven föga att hoppas hos oss, att den nya teologiens åberopande af förnuftet skall förmå öfvertyga den gamla s. k. ortodoxiens anhängare, och än mindre att dessa genom vare sig sitt oförsonliga förkättrande af det missledda förnuftet eller sina skenbevis skola förmå bringa dem, som engång bragts till en annan ståndpunkt, till sin lära. Vi befinna oss derföre ikden ställning, att vi skola hafva tvenne diametralt olika religiösa tendenser, som söka göra sig gällande inom vårt folk; och frågan uppstår sjelfmant, huru denna olikhet skall kunna inrymmas inom vårt samhälle. Tvenne utvägar äro i detta afseende tänkbara. A ena sidan kan man föreställa sig möjligheten af en sådan ombildning af vår statskyrka, att den förmår omfatta de framhållna olikheterna. Å den andra åter kan man tänka sig ettupphäfvande af hela statskyrkan, så att de religiösa samfunden komma att utgöra endast fria föreningar af de personer, hvilka ansluta sig till den ena eller andra religiösa riktningen, Vi stå sålunda vid den ståndpunkt, som Vögelin i företalet till sitt oftanämnde arbete betecknar med följande ord: ,, Vid så stora differenser, som hos oss äro rådande, skall man i längden icke kunna undandraga sig frågan, om en fortfarande samvaro i en enda gemensam landskyrka är möjlig. Vögelin hoppas för sitt land, att frågan skall kunna erhålla den förra lösningen genom insigten, att ,,den evangeliska kyrkan är en förening af alla dem, hvilka på det kristliga lifvets grund och botten sträfva efter sanning, och i kärlek för hvarandra underlätta det ömsesidiga sökandet. — Och det är utan tvifvel vackert att kunna hoppas så. Men denna lösning synes oss dock ständigt, vid så stora olikheter, som de nu ifrågavarande, kunna blifva endast en chimer. Ty då man skiljer sig så mycket, just i afseende å hvad som är ,,det kristliga lifvets grund och botten, att de ena anse förnuftets åsidosättande i religionsfrågor derför, under det att de andra anse dess användande just för hufvudsaken deri, så är ingen annan gemensamhet möjlig, än en blott och bart till namnet. Eller på sin höjd kan det ligga uti erkännandet af hvarandras ärliga sträfvande. En statskyrka (eller ,,landskyrka) kan under sådana förhållanden icke blifva annat än en ram, utan annat föreningshand än det yttre, rent formella. Det finnes derföre ingen annan praktisk lösning af frågan, sedan en gång de religiösa differenserna kommit så vidt, som nu är fallet, än afskaffandet af alla obligatoriska kyrkosamfund och deras förvandlande till frivilliga föreningar. Religionsfrihet, absolut religionsfrihet, är derför den oeftergifliga konseqvens, som de nya teologiska åsigternas inträde inom vårt samhällslif påkallar hos oss. Ty deras tillvaro är ett faktum och deras samvaro med de gamla i samma kyrka är en omöjlighet. Religionsfriheten är med ett ord en nödvändighet, för att den utveckling i vårt andliga lif, som de nämnda åsigternas uppträdande innebär, skall kunna försiggå. Nu —