Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1866, sida 2

Vi äro nu i Italien. S:t Bernards sn soch Piemonts slätter äro passerade. V hafva besökt Turin, den mest symetriskoch enformiga stad; Alexandria, den tråki gaste, och Genua, der hagel och solsker efterträda hvarandra med hvarje timma a dagen. Nu är det åter vackert, men kallt och vi resa utefter den förtjusande Riviera Hela dagen hafva vi det blåa hafvet bred vid oss. Om aftonen taga vi in i någor liten stad Vid en hafsvik, och lullas til sömns af vågornas sorl. Ibland, då morgonen är mycket klar och varm, äta vi frukost på balkongen utanför vår osteria och se hur fiskarbåtarne sticka ut i sjön. Ibland bry vi oss icke om att resa mera än toll eller femton mil på dagen; och så tillbringar jag hela limmar med att klättra bland klipporna eller segla längs kusten i en liten feluck med fantastiska segel. — Helt visst, säger Hugh, då vi en eftermiddag sitta på ett näs och betrakta solnedgången, var Plutarchus en man med smak. — Plutarchus! upprepar jag, väckt ur mina drömmar. IIvarför det? — Emedan han någorstädes anmärkt, att till lands äro våra angenämaste resor de, som gå utmed hafvet; och att till sjös ingen resa är så förtjusande som en kryssning längs kusten. Och han har rätt. Motsats och förening — detta är de första elementerna till det pittoreska. Salvator Rosa förstod väl det relativa värdet af land och haf, och — hvilka hans fel än må vara — gjorde han ett klokt bruk af båda. Jag påminnes ofta om hans taflor af sceneriet omkring oss. — Hvad, Hugh, jag har hört dig klandra Salvator Rosa timtals!