Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1866, sida 3

spillningen och sedan året derefter utströdde ru dretten. Skälet härtill är, att ladugårdsgödsel: hehöfver en längre tid, för att införlifvas och fullständigt blandas med jorden, än pudretten. Efter detta förfaringssätt kan åkern anses blifva fullständigt gödslad och förmår sedan i flera år att bära sädesoch foderväxter, under förutsättning likväl, att man låter växterna i en efter växternas och jordens natur lämplig ordning följa efter hvarandra i omloppet. Den naturliga ordningen härvid är, att de växter, hvilkas rotsystem hufvudsakligen utbreder sig i det öfversta jordlagret eller matjorden och derifrån upphemtar näringsämnena, odlas i början af omloppet eller under de första åren efter jordens gödsling, bearbetning och trädning m. m. Derefter låter man växter med djupgående rötter följa och sist sådana, hvilka nöja sig med en mera anspråkslös jord, som ej behöfver vara så ytterst väl bearbetad eller nyss förut gödslad. Växter af denna sistnämnda egenskap hafva vanligen ett rotsystem, som utbreder sig vidt omkring i både matjord och alf, så att näringsämnena upphemtas från ett större omfång af jord. Härigenom förklaras deras förmåga att kunna fortväxa äfven på en jemförelsevis mager jordmån. I mellersta Sverge plägar man merändels träda jorden tvenne gånger, då cirkulationen omfattar en tid af 8 å 10 år. I sådan händelse borde man rätteligen låta de båda trädorna komma hvarandra temligen nära i början af omloppet, just för att jorden må väl och fullständigt kunna blifva införlifvad med gödselämnena. Man skulle då lämpligen kunna utföra ladugårdsgödseln på den första och pudretten på den andra trädan samt låta råg följa efter den förra och hvete efter den sednare. I södra Sverge behöfver ej jorden alltid trädas före hvetesådden, men detta hindrar ej att för detta sädesslag använda pudretten, antingen omedelbart vid sjelfva sådden eller ock som öfvergödning våren derefter. Mindre ekonomiskt anse vi det vara, att i cirkulationsbruken använda pudretten först mot slutet eller under sista året af omloppet, för att då för tillfället i någon mån upphjelpa den utsugna och magra jorden. Skälet härtill är, att jorden då i alla fall måste snart trädas och mera grundligt gödslas. Man kan sålunda ej hinna draga den fördel af gödningen med pudrett, som otvifvelaktigt vinnes, när flera sädeseller foderväxtskördar följa. Heldre må man derföre genom gödning under de första åren af omloppet försöka att försätta jorden i ett sådant skick, att den äfven under sista året förmår bära en någorlunda rik skörd. Med tillhjelp af pudrett kan man således genomföra ett cirkulationsbruk, utan att dertill erfordras en så stor mängd ladugårdsspillning, som eljest skulle vara nödvändig. Bristen på gödsel har alltid varit det svåraste och största hindret för cirkulationsbrukens allmännare införande; vi tro, att detta hinder fullständigt kan urvägenrödjas, om man börjar förstå att tillvarataga och använda latrinspillningen mera allmänt så väl i städerna som på landet. Men pudretten kan äfven med stor framgång användas vid mångfaldiga andra tillfällen, än såsom ett understödsmedel för den vanliga laduårdsgödseln vid cirkulationsbruken. Den lämpar ig äfven såsom ett särdeles passande gödningsämne vid odlingen af alla sorters rotfrukter, såsom rofvor, kålrötter, hvitbetor, morötter och potatis samt för alla slags kålarter. Pudretten verkar nemligen temligen bastigt och blandar sig snart med jorden, så att den just derföre lämpar sig för växter af en jemförelsevis kort vegetationsperiod eller sådana, som fordra en väl bearbetad och på assimilerbara växtnäringsmedel mera rik jordmån. Slutligen har pudretten med mycken fördel blifvit använd som öfvergödningsmedel på ängar och gräsvallar. I detta fall torde det vara rådligast att utströ den väl pulveriserade pudretten tidigt om våren, medan tillräcklig fuktighet ännu finnes qvar i marken. Man har att härvidlag iakttaga samma regel, som vid användning af gips eller gzuano som öfvergödningsmedel.