Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1866, sida 1

alltför liten att betraktas som ett arf. Med ett ord, min faders stolthet beherrskade hvarje handling i hans lif. Af det sätt, hvarpå han mottog mr Farquhars frieri, och den beredvillighet, hvarmed han samtyckte till vår hastiga förening, kunde jag ej undgå att tro, att han, från första ögonblicket, förutsett hur denna vänskap skulle sluta, och var glad att få mig gift så snart som möjligt. Säkert var, att både han och mrs Churchill på allt sätt underlättat vår förening, och jag påminde mig nu tusen småsaker, som då undgingo mig. Nu återkallade jag dem lifligt nog, och oaktadt min närvarande lycka, retade och förödmjukade det mig outsägligt. På detta sätt förflöto de tre veckorna, och vi hade hunnit till aftonen före vår bröllopsdag. Vi hade den dagen haft bref från Hilda. Hennes bref var dateradt från Trondhjem och uppfyldt af beskrifningar på Dovrefjeld, som de nyss passerat. I korta ordalag skickade hon sina helsningar och lyckönskningar till sin syster Barbara, men det lät kallt och bittert, som om hon knappast kunde förlåta mig min lycka. Intrycket häraf, tillsammans med denna brådskande tids många bestyr och omsorger, gjorde mig bedröfvad, och jag var tacksam, då Hugh slutligen kom att taga mig ut på den sista promenaden i Champs Elystes. Det var skymning, och aftonluften andades redan höstkyla. Vi gingo fort för att hålla oss varma, vexlande då och då ett ord och finnande lika mycket sällskay i tystnad som samtal. IIur gladt det var här! Hur lyktorna glimmade, och musiker