— 0, Hugh, stammade jag, är du sä-i cer, att jag kan göra dig lyckligare? ö — Så säker, sade han, som på min egen illvaro. ö — Men jag är så ung och okunnig — hvilken välsignande makt kan väl finnas hos mig? — Lika mycket som hos något helgon, som någonsin föresväfvat en eremits santasi! Makt att välsigna, att läka, att skydda! Makt, älskade barn, att återföra mig till lifvets allvar och lära mig förstå den djupa meningen af detta ljufva ord hem, hvilket jag ännu aldrig, aldrig lärt! — Hem! upprepade jag begrundande. Hem! Hem betyder Broomhill — o, Hugh, hur besynnerligt det förefaller mig! Hans hand omslöt min häftigt och hårdt. — Hem, min älskade, sade han brådskande, betyder hvarje vrå af Guds jord, der du och jag vilja slå upp vårt tält tillsammans. Vi bära vårt hem i våra egna trogna hjertan, och hvarken land eller klimat hafva någonting att göra dermed! — Men — men skall du ännu önska att alltid resa? frågade jag, något nedslagen. — Himlen förbjude! Nej, älskling, hvarföre denna bekymrade uppsyn? Mina resor äro slut, mitt ankare kastadt, min hamn funnen! Din närvaro har nu blifvit mitt enda behof, och der du är, der är mitt hem. Tror du icke, att jag, då jag älskar dig så högt, kunde vara lika lycklig med dig i Siberien som i England —i ett fängelse som på Broomhill? För min del, skulle jag icke begära någonting bättre än att för alltid bo med dig i en afsöndrad chålet vid stränderna af någon blå schweizisk sjö, okänd och isolerad. Eller, ännu bättre,