Thorsdagen den 20. Kl. 12 samlades studentkåren på stora orget och uppvaktade med sång de kungliga. II. M:t samtalade med sin kända solklignet med studenterna och tackade dem för deras sång. En böljande menniskomassa följde hela tiden det långa tåget. Den stora Karolinasalen var sedan målet för de flestas sträfvan, och redan kl. 1,1 strömmade folk dit för att få plats. Att den var till trängsel fylld behöfver väl ej nämnas. Längre kan jag ej vara med i dag och följa händelserna, ty kl. 3,17 skall detta. redan nog långa bref gå med jernvägen. Balen blir ej besökt af mer 450 personer, och för dem som vilja dansa är denna anordning utan tvifvel kärkommen. I nedra våningen är buffet och sällskapsrum, ifall man vill draga sig tillbaka. I morgon bittida reser H. M:t; det har glunkats om att han redan på eftermiddagen skall ge sig af, emedan ryktet om besök från Nederländerna lärer vara verklighet. Jag glömde att omnämna det i går en större middag hölls på , Rullan af den yngre akademioch skolstaten samt andra som ville billigt fira den märkliga dagen, och der flödade både allvar och skämt. Bland dit inbjudne märktes Aftonbladets utgifvare, d:r Sohlman från Stockholm. Docenten Nybloms verser lydde som föler och sjöngos på melodien: ,,Ur svenska hjertans djup en gång etc. Ett ögonblick, som ej förgår! En handling, gjord för tusen år! En punkt på häfdens blad!, Nu står ett nytt ailshärjarting Och binder dig, en nysmidd ring, I kedjan, som går jorden kring, Du Fyris gamla stad. Förr har ditt namn med ryktets örn Gått prisadt ut kring verldens hörn, Och skall väl än så gå; Nu kan du bedja verlden all Att gästa forna Fyrisvall Och se din ungskog, tall vid tall, Uppspira mot det blå. Men pligtens fordran väger tung: Så gälda den till folk och kung Med all den tro du kan! Håll käckt din vakt vid nordens bryn, Låt ljusets flamma slå mot skyn, Och blif vårt land en föresyn I allt, som höfs en man! Då blir du först ett ljusets värn Och värd den riddarked af jern, Som fri i dag dig gör. Ty förr var jernet slatvens lott: Nu har det frihetsmärket tått Och binder, — men i kärlek blott, Hvad aldrig skiljas bör. Välsignad vare då den stund, Som knyter Odins gamla lund Än mer till folk och land! Välsignad flitens stolta makt, Som oss i frihetsbojor lagt Och spänner ut från trakt till trakt Sitt starka kärleksband!