— Jag ämnade aldrig, fortsatte han, att ilska mera. Jag hoppades aldrig att pinna! tt hjerta, så ömt, så rent, så oskyldigt, som ditt. Min erfarenhet, älskade, har varit bitter och stormig, och sjelfva min själ bär ärr af sjelfådragna sår. Vill dal! veta mitt oroliga lifs hemlighet? Läs den mitt hjertas bitterhet, min själs trötthet, raseriet öfver felslagna förhoppningar, min otillfredsställda längtan. Började i min tidigaste ungdom, blefvo dessa resor slutligen min enda tillflykt. Ombyte af scenerier, umgänge med fremlingar, äfventyn, faror, verksamhet — endast detta räddade mig från den ytterligaste slöhet och från att blifva en menniskohatare. Den som alltid dväljes i verlden kan aldrig fullkomligt hata den, och jag har, tack vare Gud! lefvat för mycket bland menniskor för att döma dem strängt. Likväl, Barbara, har jag lidit — lidit af felslagna förhoppningar och ensamhet och den seberaktiga rastlöshet, som redan påskyndat mången bättre mans undergång. Men det är förbi: — förbi för alltid, mitt dyra barn! Du älskar mig, och jag är lugn! Du älskar mig, min älskling, och detta medvetande är mitt lifs oförtjenta välsignelse. Jag hade lyssnat till denna stund, i ett drömmande tillstånd, gifvande mindre akt på innehållet af hans ord, än på den låga, melodiska klangen af hans röst, men vid dessa sista ord spratt jag till. Min kärlek hans lifs oförtjenta välsignelse! Ack! för fyra dagar sedan — endast fyra dagar — hade han icke med en röst, som jag aldrig kunde glömma, förklarat den vara en förbannelse? En förbannelse! Minnet deraf var förfärligt och flög förbi mig som ett elakt förebud.