h resonerar öfver vanliga händelser mera likt en! röd indian än en man af verld. Du kan icke förstå hvad jag på sednare tiden känt — jag kan icke en gång ara för dig hvad jag menar! Jag har fantastiska skrupler, plågsamma tvifvel — all slags tvekan — svagheter, om du så vill kalla dem. Du får ej fråga mig för mycket — du måste söka någon ursäkt för mig och vara nöjd med att veta huru jag älskar dig. Det skulle i sanning vara svårt för mig att besvara alla de frågor du kunde göra mig. Mina bevekelsegrunder äro icke alltid tydliga för m If, och jag handlar oftare af nyck än öfverläggning. — Då var det en nyck som dref dig från mig, sade jag förebrående, och öfverläggning som förde dig tillbaka! — Vid himlen! Tvertom. Jag lemnade dig, emedan — emedan jag kände mig ovärdig din rena, oskuldsfulla kärlek. Jag kom tillbaka, emedan jag icke kunde lefva utan den! — Och likväl — — Och likväl är du icke nöjd! O, Barbara, haf öfverseende med mig, ty jag älskar dig! Jag älskar dig med en kärlek högre än all kärlek, med hela min styrka och hela min svaghet — med hvarje andedrag och med hvarje mitt hjertas slag! Att helga mitt lif åt din lycka, att blifva din framtids beskyddare, att skapa all din glädje, bevara dig från all sorg och afvända från dig alla olyckor — detta, detta är nu den enda nåd, hvarom jag anropar himlen! Då jag kände huru hvarje ord kom från djupet af hans hjerta, hvad kunde jeg göra annat än höra och tro?