om jag lider deraf? Tills du är helt och hållet och oåterkalleligen min, blir det så. Utan dig, är jag ingenting — icke ens mig sjelf. Plågad af tusen aningar och farhågor, räknar jag hvarje dag och hvarje timme, som ligger mellan mig och uppfyllandet af mina förhoppningar. Förvånar det dig? Jag har ännu aldrig varit lycklig, och lyckan är mig just nu så nära. Jag har törstat, och en engel håller bägaren till mina läppar. Jag har i hela mitt lif vandrat i öknen, och paradiset öppnar sig för mig! Om jag är en dåre, är det emedan jag älskar dig, och emedan att förlora dig, vore att förlora allt som gör mig lifvet kärt! Under det han sade så, brukade han vildt sluta mig till sitt hjerta, eller fatta min hand och betäcka den med kyssar. Ibland var han frånvarande, tyst, liksom tryckt af en öfverväldigande melankoli. Ibland förskräckte han mig nästan med sin fria och obegränsade glädtighet. Mer än en gång, då vi sutto ensamma i skymningen och talade, som älskande bruka, rusade han upp likt en ursinnig och mätte goltvet under en okuflig rörelse. Om jag gjorde honom några frågor derom, skämtade han bort det, eller föll tillbaka i sin gamla otålighet.