kade jag honom så, som endast ett barn san älska — rent, passioneradt, ödmjukt, som en hund. Då jag erinrade mig huru ag låg vid hans dörr, då han var sjuk, mru jag bad för honom, huru jag bevarade hvarje hans blick, förekom hvarje lans önskan och var tusenfaldt belönad, mdast genom ett leende eller ett ord, måste jag erkänna att jag, efter alla dessa ir, förtjenade att äfven vinna hans kärlek. Ja — jag hade älskat honom hela mitt if, och han hade slutligen valt mig till sin hustru! Likväl var jag mycket ung — mycket okunnig om verlden och dess pligter — nycket oviss hur jag skulle göra honom ycklig och blifva honom värdig. Gerna ville jag, af dessa skäl, hafva förlängt vår örlofning ett år, men min far lade sig :mot detta dröjsmål, och Hugh sjelf kunde anappast hafva bönfallit ifrigare, om jag ade önskat att helt och hållet bryta vår lofning. Till och med sedan jag afstått n denna önskan, och dagen var helt nära, plågade han sig sjelf och mig med usen farhågor. — Jag känner mig, sade han, till mods såsom om någonting måste komma och röfva ifrån mig min lycka — som om en osynlig hand vore utsträckt, till och med nu, för att taga dig ifrån mig! Jag lemnar dig aldrig utan en oviss fruktan att det vore sista gången jag såg dig, och jag återvänder aldrig hit, utan att fråga mig sjelf, hvad jag skulle göra, om du vore borta och ingen visste hvar! Om natten spritter jag upp ur min sömn, utropande ditt namn, och föreställer mig, att vi äro skiljda för alltid. Jag vet, att detta är en dåraktig fruktan, men är det mitt fel,