någon gammal italiensk villa med utsigt it hafvet, med trädgårdar till hälften förfallna och salar, en gång målade af Mantgnas eller Bordones hand: Hvad säger du, Barbara mia? — Att jag kunde vara lycklig hvar som helst med dig, Hugh, men att jag, framför alla inbillade hem, föredrager ditt eget kära, verkliga engelska hem på Broomhill. Han vände bort hufvudet, ännu lekande med min hand. — Mins du det så väl och älskar du det så mycket? frågade han med en låg, tvungen röst. — Jag mins det, som om det endast varit i går jag sist såg det, och jag älskar: det mera än någon fläck i hela verlden. Han teg, och, midt under hans tystnad, började klockan åter slå. — Tio! utropade jag. Tio, och vi frukostera alltid punktligt half tio! Hvad skall pappa säga? — Att han icke har någonting emot, hoppas jag, att emottaga mig som sin svärson. om, skola vi gå in och säga honom, att han i dag förlorat sin andra dotter! Och så stego vi upp från vår bänk bland träden och gingo tillbaka längs PAlle des Veuves. Vid vår egen port stannade vi, och Hugh sträckte ut handen för att ringa. Jag hejdade honom. — Men säg mig, sade jag, halft leende, halft gråtande — skall jag verkligen icke resa tillbaka till Zollenstrasse am Main? — Icke mer, älskade, än jag skall resa till S:t Petersburg!