Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1866, sida 2

lycklig? Om det är mitt sel, vill jag godt göra det, men plåga mig icke med ovis fruktan eller säg mig att du är olycklig Om du älskar mig, hvarföre vill du lemnmig? Om du icke älskar mig, hvarföre kon du då hit för att förödmjuka min stolthe och aftvinga mig en bekännelse? — Jag älskar dig! snyftade han. Jag älskar dig högre än himmel och jord! Hans ångest afväpnade mig. — 0, Hugh, sade jag, din kärlek är mitt lifs välsignelse. Han rusade upp och visade mig ett ansigte så hemskt och vanstäldt, att det knappast tycktes vara detsamma. — Men den är mitt lifs förbannelse! utropade han bittert, och, med vacklande steg, gick han mot dörren. Då han kommit halfvägs, stannade han, rusade tillbaka, slöt mig vildt i sina armar och var borta. Förskräckt, halft afsvimmad, sjuk till hjertat, följde jag honom till tröskeln och hörde ljudet af dörren som stängdes — föll sedan ned i en stol och undrade hvarföre jag icke kunde gråta, eller om jag drömde? — Jag skall aldrig återse honom, sade ag till mig sjelf. Jag skall aldrig — aldrig återse honom! XXXIV KaärrIUL. Före frukost. Tre dagar förgingo, och jag hvarken hörde eller såg någonting af honom. Jag rodde, att han var borta för alltid, och fverlemnade mig så åt en förtviflan, som ag icke kan erinra mig utan en rysning.