Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1866, sida 2

taga — antaga att jag verkligen hade varit nog romantisk att i går natt, lik Romeo, dröja under skuggan af träden derborta, betraktande det lilla ljuset från ert fönster två hela timmar — hvad sedan? Ja, hvad sedan! Jag kände min läpp darra, och vågade ej lita på min röst. Hela tonen i detta samtal, halft skämtande, halft passioneradt, var outsägligt pröfvande. Jag kände mig till mods som om ag velat gifva hela verlden för att slippa undan. På en gång steg han upp och stod framför mig. — Liten Barbara, sade han allvarsamt, åt oss icke skämta mera. Jag är ett egenkärt vidunder — medgifves. Och jag ir lika ovärdig som egenkär — också medzifvet. Men, då jag såg det der ljuset i rt fönster, då jag en gång till och med yckte mig se gardinen röra sig — hade ag den fåfängan, den dumma, dåraktiga åfängan, att tro det ni vakade för min skull — liksom jag vakade för er. Jag rade orätt. Jag vet att jag hade orätt och likväl är jag icke fullkomligt lugn rrän jag hört svaret från edra egna läpvar. Gif mig det i ett enda ord, en enda lick, och låt mig gå! Jag kände mig rodna starkt och sedan ter blekna, och likväl talade jag ej. Han vöjde sig öfver mig, lägre, lägre. — Hvad! tyst, Barbara? Har ni inga örvisande ord för mig? Jag skakade på hufvudet. — Hvarför skulle jag förvisa er? stamnade jag. Hvarföre skulle jag förvisa er, lå er närvaro utgör min lycka? Med ett slags vild snyftning föll han