Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 3

sjelf ställa saken till rätta med heare. N. ser trött ut, Barbara mia! — Jag är trött, svarade jag. Jag bar varit ute med mrs Churchill hela förmiddagen. — Och sofvit för litet i natt! — Nej, balen slutade icke så sent. De voro alla resta klockan ett. — Sannt; men ni lade er icke förrän efter tre. — Hur kan ni veta det! utropade jag bestört. — Ah, det är min hemlighet. Gissa den om ni kan. — Hur skulle jag kunna det, så framt ni icke eger en magisk spegel, eller doktor Dees kristall, eller far igenom Paris nattetid, liksom djefvulen på två käppar! — Ingendera af de tre, carina. Hvad vill ni gifva mig, om jag omtalar det för er? Jag smålog och skakade på hufvudet. Jag var plågsamt nervös; och, så mycket jag än bemödade mig, kunde jag icke hindra att jag skiftade färg och att min hand darrade. : — Vill ni gifva mig denna lock af brun hår? — Nej, ty det är den mest olyckliga gåfva. — Mitt barn, ni är vidskeplig. Jag är emellertid icke envis. Gif mig detta lilla guldkors, som hänger omkring er hals, och jag lofvar att knäböja för det hvarje afton innan jag sommar och hvarje morgon då jag stiger upp. — Nej, ty korset var Idas, och jag har lofvat att behålla det för hennes skull. Dessutom skulle ni knäböja i bättre afsigt. (Forts.)