Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 2

Åter drogs ett långt andetag, men denna gång var det af bisall. Monsieur de Fauval var den förste som talade. — Denna sång, sade han, andas den innerligaste ömhet. Hvems är den? Hvar kan den få köpas? — Den kan icke alls få köpas, svarade Hugh leende. Det är ett outgifvet manuskript. — Och författaren? — Okänd. — Okänd! upprepade madame de Luneville. — Men ni är invigd i hemligheten? — Naturligtvis, hur skulle jag annars känt till den? Men nog af al fresco-musik. Gräset är redan fuktigt, och vi få icke tillåta damerna att förkyla sig. Mycken tack, vän, för lånet af ditt instrument. Och med dessa ord återlemnade han guitarren till dess egare och upptog en handfull af silfverpenningar. Musikanten drog sig tillbaka. — Tack, monsieur, sade han. — Jag är redan tillräckligt betald. — Men detta är för lånet af guitarren. Främlingen rätade på sig och afslog åter, med en åtbörd full af värdighet. — Min guitarr, sade han, — är icke blott min födkrok, utan min vän. Monsieur gjorde mig en ära med att låna den. Hugh reste sig) från sin halfliggande ställning. — I det fallet, sade han artigt, — önskar jag er bon voyage. Främlingen mumlade någonting, som vi icke hörde, hängde guitarren, med en djup bugning, åter öfver axeln och gick.