Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 1

bruden och brudgummen ensamma tillbaka i grefvens vagn, och vi andra följde som vi behagade, tagande hvilka åkdon och kamrater vi kunde få. Sålunda inträffade det, att mr Farquhar kom att sitta i brudtärnornas vagn bredvid mig sjelf. Så kommo lyckönskningarne, frukosten, champagnen och talen — märkligast a alla ett af sir Agamemnon Churchill, som han slutade med att säga, att han den dagen utfört det mest oangenäma uppdrag han någonsin företagit. — Ty, mina herrar och damer, sadeshan i det han såg sig omkring för att njuts af den förvåning hvarmed anmärkningen mottogs, då jag skulle gifva bort bruden, var jag f-n så ledsen att jag icke kunde behålla henne sjelf! . Hvilket fina och sinnrika infall helsades med oändligt bifall (så väl af utländningarne, som icke förstodo det, som af engelsmännen, hvilka gjorde det) och höljde sir Agamemnon med ära. Sedan tackade grefve de Chaumont, tre eller fyra mycket korta oeh högtidlig: sentencer, för sig sielf och sin brud, och sedan höll min far, med mycken värdig. het, ett tal, som undanträngde alla de öf riga i skuggan och utgjorde dagens glans punkt. Derefter drogo damerna sig till baka, och Hilda gick upp för att utbytsin bruddrägt mot resdrägten. Hennes blekhet, hennes häftiga rörelse hennes förtviflan voro nu alla borta, mer hennes kinder voro blossande och henne: ögon sällsamt strålande och oroliga. För gäfves sökte jag efter något spår till der rörelse, som i så hög grad förskräckt mi; några timmar tillbaka. Icke en blick, ick