Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1866, sida 2

ren; gästerna voro församlade; och vi väntade endast på sir Agamemnon Churchill. Ett bud från Meurices hade medfört underrättelsen om hans ankomst mycket sent aftonen förut; och då det blifvit arrangeradt så att Hildaicke skulle visa sig förrän han kom, stannade hon och jag qvar i öfra våningen, lyssnande till ljudet af hvarje förbifarande vagn. Då och då kom en af brudtärnorna upp, eller hörde vi min fars otåliga röst i trappan; och ännu väntade vi, och ännu dröjde vår förnäme slägting. Hilda såg sjuk och uppskakad ut, men skön och stolt som alltid. Hon hade knappast sofvit alls natten förut. Jag hade hört henne i hennes rum långt efter midnatt; men, afskräckt af hennes köld, hade jag icke vågat gå in till henne. Nu stod hon, blek och tyst, med händerna hårdt hopknäppta, framför spegeln och tycktes betrakta sin egen bild. Så förgick långsamt den sista ängsliga qvarten af en timme, då i samma ögonblick en vagn i flygande fart körde upp till dörren, och en betjent kom springande för att säga oss att — Sir Agamemnon var kommen! Finnande min syster ännu orörlig, gick jag bort till henne och upprepade budskapet. — Sir Agamemnon är här, sade jag. — Vi måste gå ned. Hon spratt till och tog mekaniskt sina handskar och sin bukett, som lågo på bordet. — Och det är mycket sent, tillade jag. — Sent i sanning, upprepade hon sorgligt. — För sent! och gick mot dörren. På tröskeln stannade hon, böjde sig Plötsligt framåt och kysste mig.