Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1866, sida 2

Spster, sade hon brådskande, — förlåt mig! Jag har icke varit vänlig, men mitt lif har varit ett helvete denna sista vecka! Jag har hatat mig sjelf och hela verlden. — O, Hilda! — Ja — jag inser allt nu, men det är för sent — för sent! Din framtid är ljus, Barbara. I älsken hvarandra — du skall blifva mycket lycklig. Min framtid är mörk nog. Gud hjelpe mig! Och med dessa ord drog hon slöjan omkring ansigtet och gick ned. Jag följde henne, med hennes sista ord ljudande i mina öron och våldsamt klappande hjerta. Det första ansigte jag såg vid mitt inträde i rummet var mr Farquhars. Han stod nära dörren och räckte ut båda sina händer mot mig, då jag steg in, under det han gladt smålog. — Eccolå! sade han, granskande mig från hufvud till fot. — Ah, hvilken grann, kokett, förtjusande liten Barbara det är i dag! En riktigt farlig Barbara, lofvar jag! Men hvarföre så blek och nervös, petite? Edra händer darra — ni mår icke bra! Har det händt någonting ledsamt? Jag skakade på hufvudet — jag vågade icke se på honom, då jag hågkom de ord, Hilda nyss sagt mig. — Ingenting har händt, sade jag och vände mig hastigt bort — för hastigt, inbillade jag mig, ty då jag hade gått halfvägs öfver rummet, vände jag mig om och såg honom följa mig med ögonen, så allvarligt, så frågande, att om jag vetat hur jag skulle säga det, skulle jag gått tillbaka och bedt honom om förlåtelse. Som det var, möttes våra ögon just då min far fattade min hand och sade: