Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1866, sida 3

IIVGIPUUT IUAT ULLLirITYIL. — LLWL-— — Svenskt Tändnålsgerär. (Från II.-I:s Londoner-korrespondent.) För endast så veckor sedan afgjordes stora drabbningar, och verldshistoriska händelser inträffade, på korta mellantider; orsaken och medlet tillskref man ett vapen, som numera är verldsbekant. En af dagarne läste jag en berättelse om ett besök hos detta vapens uppfinnare, och kan ej neka mig nöjet meddela ett utdrag af densamma, dels derför att den är intressant, och tillämpning kan göras, huru en man för det han tillfälligtvis ej är af facket behandlas på många ställen, dels derföre att vapnet är mig alldeles obekant. 1848 var jag bosatt i Tyskland, der detta år stor oro herrskade, öfvergående till oroligheter och våld. I Berlin stormades arsenalen. Folket plundrade förråden och funno då en mängd gevär, hvars konstruktion och begagnande man ej förstod. Detta var det numera så verldsbekanta ,Zindnadel eller tändnålsgeväret. Snart kom dock en amons i tidningarne ifrån en Dreyse i Sommerda, att han tillverkar dylika gevär, pistoler och promenadgevär i käppar ensum lillverkar patronerna, utan hvilka vapnet vore gagnlöst. Patronen var hemligheten, g skref till hr Dreyse och fick en dylik käpp med 109 patroner, af kaliber liknande ett varghagels. Käppen kostade Pr. Ort 10, lika med c:a 27 rdr rmt. Jag kunde träffsäkert skjuta dermed på 209 fot och genom 2 tums bräder. Detta vapen visade jag 1549 i Christianstad, hvarest stora vapenförråder finnas, och der artilleri-regemente är garnisoneradt. Men såsom ej varande fackkarl, tänkte jag ej mera derpå, förr än jag 1864 i November vid ett besök häri London såg en äldre, tarflig man, en gammal landsskolmästare vid namn S. Rydbäck från Sköfde, hvilken, en skicklig jägare och säker skytt, hade under experimenter med att åstadkomma ett kammarladdningsgevär uppfunnit ett slags tändnålskammarladdning, fastän han aldrig hört omtalas det preussiska geväret. Han hade, med tillhjelp af en bysmed, tillyxat på ett mycket klumpigt sätt ett gevär af Wredes modell och dermed begifvit sig hit att söka patent, köpare för patentet samt om möjligt utsigt att få täfla om och vinna det höga pris som engelska regeringen utsatt för det bästa dylika vapen. Täflingen skulle ske på våren 1865. Medellös hitkom han och kastade sig genast i händerna på hvem som ville och kunde hjelpa honom. Man erfor att engelska regeringen ej tillät täflan utan med till kammarladdning konverterade Enfield-gevär. Det lyckades Rydbäck få medel att köpa ett dylikt och hans numera patenterade invention apterades dervid, men ej af en skicklig vapensmed, ty dertill hade han ej råd, utan af en fuskare. Arbetet såg ruskigt ut och var högst felaktigt. Medel hade han ej att anskaffa en apparat att låta förfärdiga sina patroner med, utan gjorde dem sjelf för hand. Man kan tänka huru bristfälliga de då skulle blifva. Krut, bly och tillbehör köpte han i eåoch blef följaktligen uppskörtad. Mannen var så tarfiig och tillbakadragen, att ingen synnerligen tog sig af honom, ej heller hade han någon hjelpare och var okunnig med språket. Han lyckades dock få upplåna så mycket, att en skicklig vapensmed gjorde ett par Enfieldvapen med hans kammarladdnings-apparat, och just dessa har jag sett samt funnit af den lilla erfarenhet jag har, att både exercis och laddning äro högst ändamålsenliga. Ett ytterligare bevis för att inventionen ej är utan värde, är att svensk-norske militär-attachen i Paris major Staaff mycket intresserat sig för Rydbäck och uppoffrat ej obetydligt på vapnets fullkomnande. Här kunde han dock ej få tillåtelse att täfla. Alla möjliga hinder uppställdes. Här låg han under afvaktan på svar från auktoriteterna och personer, som skulle köpa patentet; dagar gingo, månader likasä, och till slut måste R., utblottad och skuldsatt, hemresa. Genom välvillighet af värden på ett härvarande hotell, hade han kunnat utan att hungra ihjel uppehålla sig så lång tid. I Sverge har han sökt, men ej funnit något understöd, ej heller har man ens beaktat hans ide, ty han var ju, liksom hr von Dreyse ej en man af facket. Derföre kunde han ju ej begripa något. Och dock anser jag hans id mångfaldigt bättre än det preusssiska, som jag noga känner och sett; han har sin knallsats i vanlig knallhatt, hvarigenom armåens tändhattar kunna anxänIdas. Patronen har den fördelen att kunne suthärda hvad väderlek som helst. Gevä sret blir ej smutsigt och man kan skjut: så många skott man önskar i följd uta mehn samt så snabbt, som ö linlägga patronen medgifver.