Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1866, sida 2

tjust, men jag hade bildat mina begrep! om scenen efter vår lilla teater i Zollen strasse, och kontrasten slog mig med för våning. Dessa mästerliga effekter af ljus och afstånd, de mångfaldiga kostyme färgernas rikhet och harmoni och, fram för allt, dekorationernas underbart artistiska skönhet bländade mig oci: gjorde m alldeles betagen. Jag kunde knappast tro att allt icke var verkligt — att dessa rörliga massor af soldater, adelsmän och prester icke voro verkliga karakterer, beherrskade af verkliga passioner. Jag kunde ännu mindre tro, att dessa luftiga distanser och leende dalar, dessa palatser och ändlösa korridorer endast voro målningar, att betraktas på långt håll. Allt tycktes fullkomligt, verkligt, underbart, och då ridån föll vid första aktens slut, kände jag, som Ferdinand måtte hafva känt, då Prospero hastigt upplöste sig i luft. Mrs Churchill klappade mig på kinden och smålog välvilligt. — Det är en riktig vällust, mitt kära barn, sade hon, att bevittna ditt nöje. Kom nu til fronten af logen och se dig omkring. Detta är den mellantid, då alla kritisera hvarandra. Hvad säger du om de parisiska toiletterna? — Jag tycker mycket bättre om operan, svarade jag. Börjar det snart åter? — Ja — om tio minuter ungefär. Hilda, min engel, hvem är den der mannen med det distinguerade utseendet på andra raden? Hans kikare har varit riktad på vår loge de sista tre minuterna. Ofrivilligt vände jag mina blickar mot den utvisade riktningen. Mannen sänkte kikaren och bugade sig. Det är mr Farquhar, sade jag med