Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1866, sida 2

derna till en chör frambröto på en gång från några hundrade röster — en proces siöh af munkar orh soldater kom ned fö: ett klippigt pass i bakgruliden — oeh er sångare, rikare klädd än de öfriga, gick fram mot rampen. Jag kunde knappas: andas af undran och förtjusning, utan endast lyssnade i ett slags Hänryckning, — Är detta Mario? frågade jag, liäg gande min hand på Hildas axel. — Åläarid? upprepade hon. Så dumt Detta är Opra Frangaisse Hör du int att de sjunga på franska? — Jag hade icke märkt det. Jag trodde det val Italienska teatern. Hur skulle jag kunna veta? -— Hur skulle du kunna veta? Hvar och en vet att italienska säsongen endast räcker från Oktober till Mars. Så dum du är! Jag drog mig tillbaka, plågad och för— För två månader sedan, Hildu, eade jag; visste du lika litet om sådana saker som jag sjelt. Och så föll samtalet. Hennes satt sörvirrade mig. I går afton, då hon kom till mitt rum i sin baldrägt, syntes hon god oåb glad och, som jag då tyckte, vänligare än vanligt, men nu. — Men nu hade jag icke tid till annat än beundran, således förjagade jag alla tankar på Hilda. Till denna dag påminner jag mig ingenting annat än den förtjusning och häpnad, hvarmed jag såg och hörde. Jag kan hvarken erinra mig sångarnes namn, eller titeln på operan, eller någonting annat än dess verkan på mig sjelf. Om jag aldrig sett någon slags teater, skulle jag kanske hafva väntat mera och vag mindre för