Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1866, sida 2

Han må välj vackrast, sade jag leende. vara stolt öfver dig! Hon skrattade, kastade bort spets-shawlen från sina axlar och satte sig på kanten af min säng. — Han gr stolt öfrer mig, svarade hon, nöjd med min beundran, Han presenterar redan mamma för alla som sin belle-möre, och ingen dag förgår, på hvilken han icke gifver mig någon präktig present. I går var det hans porträtt, infattadt som en brosch. Skulle du vilja se det? — Ja, naturligtvis — om det icke är för mycket besvär för dig att hemta det. — Åh, min sängkammare är näst din, och ötuiet ligger på bordet, Jag skall vara tillbaka på ögonblicket. Och dermed sväfvade hon bort och kom tillbaka med porträttet i sin hand. — Kom ihåg, sade hon, med en något förlägen glädtighet, att du måste säga mig precist hvad du tänker om honom — jag gör det till ett vilkor, Jag tog det, betraktade det och gjorde ett utrop af förskräckelse. — Är det möjligt, utropade jag, att han är så gammal? Hon säg ned och bet elg i läppen. — Han är icke gammal, sade hon. Åtminstone icke så synnerligen gammal! Han är ett år yngre än pappa. — Ett är yngre än pappa, upprepade jag. O, Hilda! : — Och hans anletsdrag äro mycket fina. Han anses ännu som en mycket vacker :i karl. — Och du älskar honom? — Ja — det vill säga, jag älskar honom — naturligtvis älskar jag honom