Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1866, sida 2

stannade han, slog upp en dörr och gicl åt sidan att låta mig passera. Det var ett stort förmak, matt upply och rikt möbleradt. — Mrs och miss Churchill äro på operan sade betjenten, då han märkte attjag såg mig omkring. — På cperan? -Ja, miss, med grefve de Chaumont (irefvens vagn gick att hemta er, sedar den fört dem dit. — Och min fader? — Master är på klubben, miss. Befaller ni någon förfriskning? Jag satte mig, uttröttad, i närmaste soffa, knappast i stånd att tillbakahålla de uppstigande tårarne. — Ni kan gifva mig litet kaffe, svarade jag. Och var så god och bed någon visa mig till mitt rum. — Jag såg mig om i rummet. Några illustrerade böcker, med medelmåttiga grarer och rika band, lågo spridda här och er på borden. En hög at Hildas noter låg på pianot. En shawl tillhörig mrs Churchill visade från hvilken hvilobädd hon sist uppstigit. En i en vas på ett af fönsterborden vittnade om sista aftonens nöje. Jag suckade. — Hvad ville jag icke gifva, om allt öfver, tänkte jag, och jag i morgon kulle resa tillbaka till Zollenstrasse! Jag emellertid se Louvren! Mina funderingar afbrötos af pagens iterkomst, hvilken serverade mig en mycket liten kopp kaffe på en mycket stor bricka. Han åtföljdes af en nätt fransk kammarjungfru, som förde mig upp till tt litet fult rum i sjerde våningen. Hen1es namn, underrättade hon mig, var Ju