Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 1

— Skola vi gå ned i salongen och få ss litet frukost, fräulein? Utan att ens vända mig om för att se vå honom, steg jag förargad upp och skulle ust gå derifrån, då han fattade min hand och tillade — Barbarina! — Hvad, Hugh? — Naturligtvis. Hvem annars? — Men — men huru — — Huru kom jag hit? Jo, med posthästar, om jag är tvungen att göra reda för mina handlingar. Jag skickade hit mina hästar i går afton — det är blott fjorton mil landvägen — och följde efter dem i dag, just i lagom tid att upphinna ångbåten och ställa mig till ers höghets tjenst. Jag hade icke lust att låta min lilla Barbarina resa ensam till Paris. — 0! Hugh, så snällt af er — så orätt af er! Hvad skulle madame Brenner säga, om hon visste det? — Hvad hon behagade, carina. Jag har rättighet att resa när och hvart jag behagar. Skulle ni tycka om att gå och se på hästarne? Naturligtvis tyckte jag om att se på hästarne. Jag skulle tyckt om att se på ett par basilisker, på hans inbjudning. Jag förstod mig icke på hästar, men det betydde ingenting. Jag beundrade dem derföre att de voro hans. Sedan detta var gjordt, gingo vi in i salongen och åto frukost, vid hvilken tid dimman skingrat sig och solen sken, så att det var riktigt angenämt att åter gå på däck och njuta af den vackra utsigten. Hela dagen gjorde Hugh sitt bästa att roa och muntra mig. Han utpekade hvarje pittoreskt föremål, hvarje ruin, båt och händelse på vägen. För mig plundrade