Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1866, sida 3

P. S. Den ofvan omnämnda gamla mannen hade hustru och fyra barn, hvilka fortsatte resan, lemnande honom med den anmärkningen, att ,,Gud skulle nog taga vård om honomSådana prof på barbarisk omensklighet äro sällsynta här i landet. Den fattiga gamla mannen dog i dag på middagen och blef begrafven på allmän bekostnad. Ön Kandia. Denna ö var i äldsta tider känd under namnet Idxa, så benämnd af berget Ida; sedermera kallades den Kreta och slutligen af turarne Kired eller Icriti. Den är en af det osmaniska rikets vigtigaste öar och skulle för sin fruktbarhet och sitt behagliga klimat vara en af de anenämaste uppehållsorter, om icke industrien och åkerbruket genom turkarnes dåliga förvaltning så råkat i lägervall, att innebyggarne icke en gång på densamma kunna erhålla de oundgängligaste lifsförnödenheterna. Befolkningen, hvilken under grekernas blomstringstid uppgick till 1.200,000, belöper sig nu ej till mer än 200,000 och består till största delen af greker. Detta folknummerns aftagande är en följd af de talrika revolutioner ön varit underkastad. År 823 kom ön under saracenernas herravälde och blef under dem till år 1204, då venetianarne köpte ön för 30 pund i guld. Sednare eröfrades ön af genuesarne, men venetianarne återtogo den och förvärfvade sig innebyggarnes kärlek genom ett mildt regeringssätt. År 1667 finna vi ön åter under turkarnes herravälde. men i 18:de århundradet kom den, fastän för endast en kort tid, i ryssarnes besittning. 1821 slöto sig inbyggarne till grekiska upproret och detsamma var icke annu slutadt, då Mehemet Ali, vicekonung af Egypten, i kraft af 1733 års traktat tog ön i besittning. Mehemet Åli blef ogerna emottagen af inbyggarne, men bibehöll dock sitt välde öfver ön till år 1840, då den åter blef tillerkänd turkarne. Innebyggarnes sednare försök att göra sig oberoende hafva varit fåfänga. Man får nu se hvilka följder det nya upproret kan hafva. En skeppsbrutens lidanden. Vid en af Londons polisdomstolar förehades nyligen en sak, som väckte allmänt deltagande. Den 28 November 1865 afseglade nemligen på en gång 8 skepp från Qvebec till England. De hade en besättning af 160 man och voro till stor del lastade med timmer. Den 21 Dec. uppstod en häftig storm, i hvilken alla skeppen gingo förlorade och alla menniskorna utom en drunknade. Den räddade var kapten Casey, som fört skeppet ,,Jane Lowden, hvilket var bestämdt till Falmouth med timmer. Stormen och I detta skepp med vatten och både kapten och besättning flydde upp i stormärsen; följande dag kantrade det och masterna föllo platt ned i vattnet, hvarvid hela besättningen, 17 man, kastades öfverbord. 9 af dem drunknade genast, då deremot kapten och 7 man efter en hård kamp arbetade sig fram till vraket. Etter att hafva legat kantradt 1 timma och 20 minuter reste skeppet sig åter, men då de skeppsbrutna kommit upp igen, funno de till sin sorg, att all proviant med undantag af 8 st. kex hade blifvit sköljd öfverbord. Dessa delades mellan de skeppsbrutna och räckte till den 25 December, från hvilken dag till den 13 Januari de 7 männen dogo vid kaptenens sida af svält. Den siste, som dog, hade lefvat i 18 dagar utan någon slags föda. Kapten Casey sjelf blef ännu 10 dagar i detta förfärliga tillstånd qvar på vraket, tills han slutligen den 23 Januari upptogs af barken ,Ida Elisabeth, efter att hafva varit i märsen 33 dagar, af hvilka han under de sista 2S ej smakat någon mat. Då han räddades, var han så utmagrad, att han ej vägde mer än 50 l, deri vigten af hans våta kläder voro inberäknade. Han fördes till Helder i Holland, hvarest han i 18 veckor låg på lasarettet och hvarest flera af hans fingrar och tår blefvo amputerade, så att han nu r en hjelplös krympling. Han kom sedermera till London, hvarest han skötes af en svägerska, tilldess han blifver så rack, att han kan förflyttas till sin hustru i Cornvall, men han kan ej arbeta mera och eger intet till uppehälle för sig, hustru och 5 barn. En oväntad brudgåfva. ,L Opinion nationale berättar följande: En kammartjenare hos ett herrskap i Faubourg S:t Honore höll nyligen bröllop med dottern till en kolhandlare i samma qvarter. Under det brudparet med familjen och vänner voro i kyrkan, hade svärfadern öfverlemnat boden till en gosse, som skulle sköta handeln. Framemot middagen kom ett ungt fruntimmer in i butiken. ,,Der, sade hon, -år en brudgåfva till den unga frun. Gossen utsträckte armarne och fick — ett barn, som låg i linda. Den unga qvinnan skyndade ut och aflägsnade sig, och vid återkomsten från kyrkan fann brudfolket gossen sysselsatt med att på sina armar vyssja ett gråtande barn. , Hvad är det för ett barn och hvad har det här att göra? frågade svärfadern. Kammartjenaren gissade till förhållandet, men teg. Brudsällskapet rådslog om saken och fann det vara bäst att gå till qvarterets poliskommissarie och öfverlemna barnet åt honom. Denne stod en stund derefter redan i begrepp att börja förhör om saken, då kammartjenaren hviskande frågade, hvad han ämnade göra med barnet. Skicka det på hittebarnshuset!, blef svaret. — KammarI tjenaren blef så rörd att tårar kommo honom i ögonen. — Poliskommissarien såg det, tog honom afsides och fick honom utan stor möda att bekänna sanningen. Han hade förut stått i intim förbindelse med en ung flicka, som hette Felicit och var kökspiga. Ett barn hade blifvit frukten häraf och Felicit hade nu burit det hem till brudgummen. ,Men huru det än går, så kan jag ej ssemna barnet på hittebarnshuset, sade slutligen kammartjenaren. ..Nåh, det behöfs ej heller, sade den hederlige kolhandlaren. ,.Låtom oss behålla barnungen. Man tog barnet tillbaka med sig. Bruden, slägtingarne och de andra bröllopsgästerna berömde ssrärsaderns beslut, och det med en god gerning började bröllopet slutades med fröjd och gamman. Rysk artighet. Det amerikanska besöket i Moskva genljuder af samma hyllningsfröjd som det i Petersburg. Amerikanarne tala i hvarje ord om sitt oupplösliga förbund med kejsarriket. Mr Fox nödgas i de hundratals tal han fått hålla idkeligen variera detta thema. Staden Moskva synes i sitt emottagande vilja inlägga en om möjligt mera national prägel än dess rival vid Nevan. Bland annat hvarmed man öfverraskade de amerikanska gästerna var, att hrr Fox, Murray och Beaumont i den rike Kokoreffs hotel, der de först välkomnades i Moskva, funno — sina egna, i olja målade porträtter! Huru hade detta trolleri tillgått? De hade icke sutit för någon målare. Det upplystes sedan atten artist enkom på Kokoreffs uppdrag afrest till Petersburg, för att vid de talrika festerna i smyg porträttera nämnde herrar. Ett konsertprogram för 100 år sedan. Då Leopold Mozart, fadren till den berömde Wolfgang Amadeus, år 1763 uppehöll sig i Frankfurt am Main för att gifva en konsert, i hvilken hans båda barn skulle uppträda, lästes i en af dervarande tidningar följande uppmaning att besöka konserten: ,,Den utomordentliga konstfärdighet, en konstfärdighet, hvartill man ännu hvarken sett eller hört maken, som kapellmästaren Mozarts barn hafva utvecklat under deras första konsert härstädes, har framkallat så stor beundran hos alla åhösrarne, att denna kommer att efterföljas af en ny konsert. Ja, den allmänna beundran och flera stoIra kännares önskan åstadkomma, att det i afton I kl. 6 gifves en sista konsert, vid hvilken den lilla flickan, som är i sitt tolfte år, och den lille gosIsen, (den sedermera så berömde Wolfgang Mozart) hvilken är på sitt sjunde år, icke blott komma att j spela konsertstycken på klavicin eller flygel, den rm dasto 2 af då hav;