Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1866, sida 3

IHCUII I1CHRLU UCU ÖOCAUA VY EMS SROM (114— nade honom till, och derföre gick det honom som det går allt annat, som sträfvar mot sin natur. Om kråkan vill blifva en sångfågel, så blitver hon till åtlöje och förakt. Af denna misslyckade ställning i lifvet följer alltid olust och missbelätenhet, som skall skingras genom fördjupandet i nöjen och dårskaper, hvilka göra det, onda ännu värre och hvilket allt skall; öfverskylas med en krypande undergifvenhet inför höge herrar och förmän. Blifver han en så kallad , Kristi tjenare, så blifver han ett slående bevis derpå, att han valt denna , bättre del för lefvebrödets skull, och att han passat till allt annat, än att såsom en upplyst och trogen skaffare frambära nytt och gammalt till sina åhörares upplysning och förbättring. Så i andra stånd: som domare låter han rättvisan trampas genom sin okunnighet och liknöjdhet; som läkare förspiller han lif i stället för att rädda dem. Till allt detta onda voro högmodet, fördomar och förakt för det nyttiga arbetet orsaken. Det var högmodet och fåfängan som kom honom att glömma både ansvaret och sin oförmåga. Andra kasta sig in på den militära banan, äfven om det personliga modet mera närmar sig harens än lejonets, för att skörda sådana lagrar som högme och lättjan sätta honom i stånd till. När skall detta olyckliga äflande efter yttre heder och utmärkelse, som icke motsvaras af en inre duglighet, upphöra? Skall man icke lära inse, att det är bättre att hålla sig på släta marken än att figurera på en lina, då man icke har förmåga dertill, och hvarvid man löper fara att bryta armar och ben, och hvarvid man icke eger den trösten af andras medlidande, utan i stället åtlöje och förakt? På arbetsbanan skördas mera både sann ära och inre belöning, än på någon annan. Hvar och en, som tänker förnuftigt och klart, känner sig mera böjd att hedra en nyttig arbetare, som både gagnar sig sjelf och samhället, än en lysande och lat herre, hvars enda förtjenst är att han riktar modehandlare. Den tänkande menniskan helsar alltid på den nyttige arbetaren, emedan han ser att han är stadd i ett nyttig arbete, äfven om han för öfrigt icke känner honom till hans moraliska och sedliga karakter; men samma rekommenderande skylt har icke den förnäme lättingen, ty hvem vet hur han kommit åt det han briljerar med, eller om det ej är en ärfd förmögenhet, som han slösar bort i fåfängans tjenst, eller en som har en indrägtig tjenst, hvilken söker att betäcka sin brist på förmåga och verkligt värde genom en lysande lefnad? Hvad den yttre belöningen vidkommer, så medges gerna att den nyttige arbetarens lott icke varit afundsvärd. Mer än ofta har det inträffat, att den idoge arbetaren efter dagens mödor fått lägga, som man säger, den trötta armen jemte den toma tarmen (den hungriga magen), och fått insomna dervid, men den inre tillfredsställelsen öfver att hafva varit en nyttig medlem i samhället, och i sin mån bidragit till det helas välstånd och trefnad, har icke kunnat beröfvas honom. För den nyttige arbetaren går dagen fort och förnöjdt, men för lättingen är dagen en börda, och derföre finner han på än ett, än ett annat tidsfördrif, som man säger; liksom tiden icke kunde gå fort nog, utan att hon skall fördrifvas med förströelsernas och dårskapernas stakar och stänger. Jag vet nog att menniskan behöfver både hvila och vederqvickande nöjen, om hon skall kunna hålla ut, men det måste vara måttligt och aldrig blifva en hufvudsak. Är det dock rätt att ringa akta arbetaren och arbetet? Nu frågas först: är det kristligt? Ått förakta arbetaren är detsamma som att förakta honom, som kom i fattigdom för vår skull, och hvars yttre ställning i samhället angifves med dessa orden: ,är Han icke en timmerman och en timmermans son; och i hela Nya Testamentet finnes icke en rad, som är till förmån för det förnäma och lysande; utan tvertom tyckes evangelium mera, vänligt gå den fattige och ringe till mötes, emedan han genom sin tryckta ställning står liksom närmare dess hugsvalande löften. Dessutom huru skall man förklara denna vördnad för Kristus, och detta förakt för den menniskoklass, hvilken han tillhörde? Insändaren känner prester och annat ansedt folk, som oupphörligt tala om Kristus såsom sitt allt; men de skulle för allt i verlden icke vilja tillåta att något af deras barn intoge samma ställning i lifvet som Kristus hade, ja de skulle känna sig högeligen förolämpade om man föresloge att någon deras son blefve timmerman. Jo! dessa motsägelser hafva sin förklaring i menniskans sjelfviskhet och i det förvända sätt hvarpå kristendomen läres. Kristus framhålles oupphörligt såsom ett medel, hvarigenom man skall komma ifrån allt ondt och ernå allt godt; men huru menniskan liksom skall förklaras i Honom, uppgå i Honom och således blifva delaktig af Guds natur omtalas sällan, ja af somliga nästan aldrig. Hvad under då, att, oaktadt den så kallade gudsfruktan, sjelfviskhet och högmod samt en grof egennytta äro de rådande böjelserna hos sådana menniskor, som värdera Gud och I Kristus, efter som de sjelfve vinna. Dessutom förekommer det rätt eget, att man tröstar den fattige dermed, att han i sin I fattigdom liknar Kristus och att han der