Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1866, sida 1

det skulle icke förvåna mig, om de vid den här tiden fallit i stycken. Men, Barbara, mitt barn, jag trodde att du skulle blifvit gladare öfver din systers förlofning. — Jag vet icke, madame. Det kom så hastigt. — Jag hoppas hon må blifva lycklig. — Hur kan hon blifva annat än lycklig? Jag skakade sorgset på hufvudet. — Är du då icke sjelf förtjust att få besöka Paris? Jag ville heldre stanna här, kära madame Brenner, tusen gånger heldre. Der är paviljongen, ni vet — jag var så stolt att hjelpa professor Metz dermed. Och så Ida — hvad hon skall sakna mig! — Hvad vi alla skola sakna dig, Liebchen! sade madame ömt. Jag vet icke hvad vi skola göra, då du är borta. — 0! men jag skall skynda tillbaka, så snart bröllopet är öfver. Madame såg misstrogen ut. — Paris är en förtrollande stad, sade hon. Du kan komma att tycka för mycket om det att vilja lemna det, eller kan du också finna en man. Hvem vet? — Men jag ämnar aldrig gifta mig. Jag har beslutat att egna mitt lif åt målning — Fjuttonårigas beslut äro lätt brutna svarade madame leende. — Ni glömmer hur lycklig jag är här Ni glömmer, att akademien är mitt hem — Jag glömmer ingenting, sade hon men tiden är dyrbar, och du måste res: tidigt i morgon. Kom genast med mig upp, mitt barn, och låt oss se öfver dir garderob. Men jag var i förtviflan öfver att hor kunde tro det möjligt, att jag skulle före