Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1866, sida 2

— En förbannadt otreflig dag, i mitt tycke, muttrade professorn. Ä — Med detta herrliga solsken och denna uppfriskande vind — — Iappland i skuggan, och de helvetiska regionerna i solen, afbröt professorn. Jag hatar sådant väder. — Panelningarne gå hastigt framåt, herr professor, anmärkte Hugh, efter ett kort uppehåll. — Effekten, då de äro färdiga, blir förtjusande. — Det tror jag inte, invände professorn. — Får jag fråga hvarföre? — Emedan rummets form är dålig, och dagern är dålig, och ritningarne äro dåliga, och det hela är misslyckadt. Hugh gapskrattade. — Herr professorn har bestämdt lemnat sina rosenfärgade glasögon herama i dag, sade han godmodigt. Lyckligtvis skall han icke finna någon, som håller med honom. Professorn mumlade någonting otydligt om allmänna omdömet och blef sedan så envist tyst, att Hugh, efter ett par misslyckade försök att underhålla samtalet, tog sin hatt och sade god morgon. — Jag skall komma i afton och säga er ett sista farväl, Barbara, hviskade han, då han tog min hand. — Vill ni verkligen — verkligen? sade jag, i det tårarno stego mig i ögonen. — Jag vill i sanning, sade han mycket mildt och skyndade bort, utan att en enda gång se sigitillbaka. Jag såg efter honom tills han var försvunnen och skulle just återvända till mitt urbete, då professorn kastade bort palett och penslar, vände sig hastigt om på stoen och sade: