Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1866, sida 2

rade borgmästaren och rådmännen med en röst. Då gjorde mannen en spefull bugning, kastade de tio guldmynten på golfvet, förde åter flöjten till sina läppar och gick rakt fram till midten af torget, der han posterade sig och började spela den skönaste melodi, som icke någonsin blifvit hörd i Hamelin hvarken förr eller sednare. Knappast hade han emellertid börjat spela, förrän ett sådant traskande af små fötter, ett sådant klappande af små händer och sådana utbrott af klingande skratt fyllde luften, att musiken nästan tystades af larmet. Och hvarifrån kom allt detta väsen, tror ni? Jo, från alla barnen i staden — från barnen, som kommo uttroppande, liksom råttorna, tjogtals och hundradetals, med fladdrande här och små kinder, blossande af nöje — från barnen som sprungo ifrån mödrar och ammor vid ljudet af flöjten och följde den lille mannen, på samma sätt som råttorna följt honom, ned för storgatan och ut genom den gamla porten, som förde ned till Weser! Men, Barbara, han hade blott icke hjerta att dränka de små vackra barnen. Han förde dem till en dal vid foten af ett stort svart berg, omkring en half mil från staden, och bergets sida öppnade sig för att emottaga dem, och der äro de alla ända till denna dag, väntande tills den lille mannen skall afstå från sin hämd och återföra dem till staden. Hvad säger ni nu om min saga? — Den är förtjusande som sådan, iden mycket brydsam såsom en förklaring på er resa till S:t Petersburg. — Är det möjligt, att ni icke förstått, utt min demon och den lille mannen äro en och densamme, och att då han blåser, ag är tvungen att följa, likt råttorna i!