Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1866, sida 2

Tyst i i sanning, sade Hugh gkäspande. Fär man röka här, tror ni? — Jag skulle tro det. Trädgårdsmästarne göra det. -— Och ers majestät har ingenting deremot? — Majestätet har stoppat er hookah ofta nog på Broomhill, Hugh, för att vara temligen väl vand vid rökning. — Det har ni, Barbara mia — det har ni. Och dermed tände han sin cigarr, lade sig raklång på gräset och roade sig en stund med att sända upp små spiralformiga rökhvirflar i den lugna luften. — Jag väntade att finna er ritande, sade han efter en stunds tystnad. — Ritande? Det finns ju ingenting här att afrita. — Öfverflödigt tycker jag — tropiska vexter, utländska träd, cacti — — Men jag är ingen blomstermålare. — Prat, Barbarina. Det är just en af klipporna, mot hvilka så många målare stranda. De inbilla sig att de antingen måste vara blomstermålare, eller landskapsmålare, eller genremålare, och att de, för att vara en af dessa, äro förpligtade att våra okunniga om de båda andra. Och likväl var ingen målare någonsin riktigt stor, som icke till en viss grad kunde förena alla tre. Om Raphael blott sätter en lilja i en madonnas hand, eller en papegoja bland ornamenterna af en arabesk, målar han dem, som om blommor och foglar varit hans lifs studium. Om Rubens målar bakgrunden till ett landskap, låter han oss nästan beklaga, att han någonsin målade någonting annat. Ärtistens sinne