Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1866, sida 2

skulle vara naturens spegel, reflekterande allt och försummande ingenting. — Det låter förskräckligt likt sanningen, Hugh, och likväl, hvem kan hoppas att blifva universel? — Det som har varit, kan blifva, sade han vist, tillslöt ögonen och rökade som en lat pascha. Derefter sutto vi båda en lång stund tysta. Oförmärkt flöto mina tankar tillbaka till dess gamla kanal, och jag kände mig helt förvirrad, då Hugh plötsligt afbröt mina drömmar. — Jag har varit fördjupad i den besynnerligaste kedja af fantastiska spekulationer den här sista qvarten, utropade han. Det blir en stor revolution i verlden en vacker dag, Barbara mia! — Blir det? sade jag drömmande. När? — Tio eller tolf tusen år härefter kanske. — Hvad kan det då angå oss? — Angå, barn? I vetenskaplig synpunkt, ganska mycket. Ni kunde lika gerna säga, hvad angå stjernorna oss? Det finns få ämnen mera intressanta än klimatets förändringar. — Förändringar i klimatet! upprepade jag. Hvad menar ni? Ni talade om revolutioner helt nyss. — Sannt, men det var en revolution bland vexter — icke menniskor. — Så narraktigt! Hvem har någonsin hört talas om en revolution bland vexter! Han skrattade, kastade bort cigarrstumpen, reste sig upp på armbågen och sade vänligt: — Hvilket barn ni ännu är, Barbara! Kom, jag vill förklara mig tydligare och