Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1866, sida 2

den ringaste säkerhet, jemförlig med den ofantliga förlust, som af en sådan ränta förorsakats. Hon drog intet guld hit från fastlandet; tvärtom påskyndade hon guldexporten: hon återgaf icke åt rörelsen de noter, som blifvit tagna ur banken, utan ökade det tryckande i krisen; hon minskade ej heller efterfrågan efter penningar, ehuru hon onekligen förlamade handeln. Hon verkade helt enkelt till att förstöra den engelska krediten både hemma och i utlandet. Sir Robert Peel tänkte säkerligen icke på dessa följder, derom kunna vi vara öfvertygade, och han skulle hafva ryggat tillbaka för dem, om han anat dem. Hans stora mål var, såsom vi veta, att upprätthålla krediten, att ställa banken under en kontroll, som enligt hans förmenande skulle hindra den komma in på afvägar. Olyckligtvis råkade han att i läkemedlet inlägga något, som mer än tillräckligt bevisat sig åstadkomma ett värre ondt än det, mot hvilket medlet skulle användas. Under de sistförflutna tjugu åren har krediten tre gånger varit hotad med tillintetgörelse, och hvarje gång har den blifvit räddad derigenom att bankakten suspenderats. Fakta sådana som dessa lära oändligt mer än blotta ord-argumenter. Under den sistförflutna krisen hafva vi sett, att bankdirektörerne, då de höllo räntan uppe i 10 Z, handlade i fuallkomlig öfverensstämmelse med bankaktens grundsatser; men hela den merkantila verlden, med undantag af dem sjelfva, begrep, att det envisa fasthängandet vid dessa grundsatser icke blott icke kunde motverka det onda, utan måste förvärra det. Slutligen, efter stark påtryckning, nödgades direktörerna af den allmänna meningens styrka att sänka räntan. Den förändring detta åstadkom var underbar. Misstroendet försvann på en gång; bankens tillgångar svällde hastigt, och icke det ringaste tecken antyder, att rörelsen skall hämmas, ehuru diskontot fallit med hvarje vecka. Daily News klandrar derefter regeringens beslut att göra bibehållandet af 10 diskonto till vilkor för rättigheten att utgifva sedlar öfver det legala beloppet, samt fortfar derefter: Till en deputation från joint-stock-bankerna yttrade hr Disraeli nyligen, att hvad vi behöfva är , kapital, ej rörelsemedel. Hvad vi verkligen behöfva är öfvertygelsen, att utbytet af egendom i detta rika land ej skall hämmas af brist på något rörelsemedel, samt att affärsverlden, bankerna inberäknade, ej skall förlamas af fasa, derför att detder spöket, som kallas engelska bankens reserv, inom vissa tider sjunker med en eller annan million. Spekulationen åtföljes nödvändigt af vissa olägenheter och faror; men utan den hvad vore engelsk företagsamhet? Man må lika gerna försöka dämma en flod som att förekomma spekulationen, hvilken inom sina vissa gränser och i sin motsats till det rena börsspelet är och förblir den klippa, på hvilken Englands magt hvilar. Att lugnt diskutera dessa frågor, dertill är nu tiden inne. Det hårda faktum kan icke bortresonneras, att många, som borde och annars kunde hafva stått, hafva under den sednaste krisen fallit, emedan egendom för många veckors tid var ett blott namn, och att vi nedsjönko nära nog till det ursprungliga tillståndet af byteshandel utan att inse vår belägenhet. Att ett sådant sakernas tillstånd får fortfara strider emot det sunda vettet. Sir Robert Peel var för sin tid en högligen upplyst man och förberedde för sin period en stor åtgärd. Men det är eller borde vara vår uppgift att gå framåt. Skall bankakten förblifva en boja på Englands framåtskridande, eller, för att gifva samma fråga en annan form, skola alla hundratals millioner af vår nationalegendom förblifva en död tyngd och i verkligheten oomsättlig på grund af en tidtals återkommande öfverdrift i spekulationen med deraf följande olägenheter? Det är tid att förjaga alla fördomar i detta ämne och allvarligen fråga, hvarför vår goda egendom stundom skall vara ej blott utan pris, utan äfven misstrodd af sådane våra grannar på fastlandet, hvilka hitintills betraktat England såsom den säkra tillflyktsorten för deras kapitaler under tider af krig och omstörtningar. De faror, som under någon tid hotat vår