Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1866, sida 2

— Äf hela mitt hjerta. — Och töredrager dina studier framför alla nöjen i stora verlden? — Jag kan icke fatta någon större olycka in om jag skulle vara tvungen att upphöra dermed. Åter sågo mrs Churchill och Ifilda på hvarandra, och jag upptäckte någonting liknande ett flyktigt leende på bådas ansigten. Min far, som hade slumrat de sista tio minuterna eller så, vaknade nu och såg på sitt ur. — Ett qvart på åtta! sade han. Redan så mycket. Skulle det behaga er, mrs Churchill, att dricka kafke: Det behagade mrs Churchill, och Hilda ringde. Min far var densamme som alltid — litet fetare och gråare kanske än då vi lemnade hemmet, men samme man, hvarje tum. Han gick omkring rummet, såg sig i spegeln och koketterade med sina vackra händer precist på det gamla sättet. Han tilltalade sin hustru med lika stor artighet, som han en gång tilltalade miss Whymper. Han var kinkig mot uppassarne, despotisk mot hyrkuskarne och artig mot kammarpigorna. Framför allt, ställde han sig med ryggen mot kakelugnen, med precist samma befallande utseende, till och med om der icke brann någon brasa. Sedan vi druckit kafle, gjorde mrs Churchill och Hilda en utsökt promenad-toilette och anhöllo, att jag, för en gång, skulle följa med dem. Min far bjöd mrs Churchill armen, icke utan en missnöjd blick på min simpla bruna klädning, och vi följde.