Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1866, sida 2

du gör. Du önskar ingenting högre än att blifva målare — jag ville icke blifva en sängerska för hela verlden. Ärbete är i sanning icke min metier. Jag hatar det. Jag är trött derpå. Jag har haft nog deraf. Dessutom är jag tre år äldre än du, och det är tid att jag upphör att vara en tolflicka. Mrs Churchill säger, att jag är ämnad att göra mycken lycka i societeten. Mrs Churchill. Ja, detta var naturligtvis hennes verk. — Och så äro pappas planer helt och hållet förändrade, fortsatte hon, då hon fann att jag förblef tyst. I stället för att resa tillbaka till London, ämna de tillbringa några månader i Paris. Mrs Churchills umgängeskrets i Paris är mycket stor, och hon tänker införa mig i alla de ista cirklar. Man kan naturligtvis inte förmoda, att hon, med sin rikedom och i sin ställning, skall öfvergifva sällskapslifvet, derföre att hon gift sig med pappa. Ej heller önskar han det. Han har lefvat länge nog skiljd från verlden, och det är tid att han återvänder dit, om endast för din och min skull. Vi måste ju införas i Uskayslifvet, Barbara, och, emedan jag äldst, kommer min tur först. Du kan säkert inte ha någonting deremot? Jag skakade sorgset på hufvudet. — Inte om du föredrager det, sade jag, talande för första gången. Inte om du tror, att du blir lycklig. — Lycklig! upprepade hon. Naturligtvis blir jag lycklig. Sällskapslifvet är min kallelse, (Forts.)