Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1866, sida 2

Med sin nya hatt och en spetsshavl, lånad af vår styfmor, och sin egen högdragna skönhet, ådrog sig Hilda allas blickar. Hvar och en vände sig om för att se efter henne, och min far, stolt öfver denna allmänna beundran, såg sig då och då tillbaka med ett förnöjdt leende, liksom han velat säga: — Jag är Edmund Churchill, och hon är min dotter — min dotter, r, och en Churchill, pur sang! Komna till trädgårdarne, omringades vi af en mingd herrar. — Vänner till mrs Churchill, hviskade Hilda. Hon kände dem alla, visste deras namn, rang och syssla på sina fem fingrar och tycktes redan förtrolig med de flesta. Några helsade hon med ett skämt, andra med ett handtag, och alla hade hon ett småleende eller ett vänligt ord. Jag yssnade, såg på och trodde knappast mina ögon. För tio dagar sedan var hon blott 3 en skolflicka. Nu sann jag henne utveckad till en fulländad kokett. medveten om alla sina sördelar och fallkomligt lika ogenerad som sjelfva mrs Churchill. Jag kan icke säga, att mrs Churchills bekantskaper gjorde något behagligt inryck på mig, och likväl voro de alla förnämt folk, grefvar, baroner, excellenser och så vidare. De buro alla skägg och mustascher och små röda eller gröna banditar på bröstet. Den mest framstående land dem var kanske en viss kapten Talbot, omkring trettiofem år gammal och sex fot och två tum hög, mörk och starkt byggd, med någonting oändligt inställsamt i röst och sätt, och någonting obehagligt kt i ögonens uttryck. Jag tyckte mindre om honom, men Hilda syntes tycka ättre om honom, än någon af de öfriga.