Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1866, sida 3

En gotländsk siskares underbara räddning ur sjönöd. Den 18 nästl. Juni på aftonen utgingo på fiske från Fluntinge fiskläge i Gröttlingbo fiskrarne Hans Sandberg, Jacob Boberg och ynglingen J. Persson. Vinden var syd. Frisk bris. Utkomna omkring 3:ne mil till sjös utsatte de sina garn och förtöjde på vanligt sätt båten efter garnen. De intogo sin aftonmåltid och gjorde sin aftonbön. Kl. 10 uppsattes vakten, som alltid bestrides i tur, och hvilken Sandberg tog först. Fandberg var en gammal härdad kustbo, han hade bekämpat många faror och kände vigten af vaksamhet desto mera, som han få år förut förlorat sin ende son genom öfversegling. — Man såg ett mörkt moln stiga upp ur vester, hvarigenom synkretsen inskränktes till närmast kring båten, men man aktade föga härpå, ty den för vaksamhet välkände Sandberg satt på post. Boberg och Persson nedlade sig i båten och trötta efter dagsarbetet inslumrade de snart. Somnade äfven den bepröfvade Sandberg? eller hade det dystra molnet alldeles förmörkat synfältet? Det sednare är troligt. Antoge man ock det förra, så stanna våra förebråelser på hinsidan grafven. Sandberg pliktade i sådant fall med lifvet för sin försummelse, den der ock bör mildt bedömas, ty den redlige arbetaren var säkert trött af dagens tunga. Bobergs uppvaknande torde få återgifvas med hans egna ord. , Jag kände, säger Boberg, ,en hård stöt, kunde ej andas, nedpressades af en tung, slipprig kropp allt djupare i hafvet, men blef omsider fri och kraffsade mig upp till vattenytan. Här såg jag något mörkt helt nära, fattade tag deri, det var vår kantrade numera söndriga bät. — Fartyget, hvaraf våra män öfverseglats, hade således neddragit Boberg i djupet. Boberg kom dock upp och höll tag i båtkölen, som var uppåtvänd. Detta tag i släta båtkölen kunde Boberg i länge hålla, enär svallvågorna oupphörligt kastade honom fram och åter. En liten lina hängde fast vid båten, i den fick Boberg tag och detta var hans räddning. Med denna lina surrade han sig fast vid båtens förstäf, med endast hufvudet öfver vattenytan. Han uppgaf de starkaste nödrop, hvari den lott 2 å 3 alnar från Boberg nu för sista gången från djupet uppkomne Persson instämde. Persson såg Boberg, igenkände honom och sade: ,,hjelp mig för Jesu skull! Detta ögonblick skildrar Boberg såsom det för honom mest hjertgripande i hela hans lif. , Hade jag blott haft en käpp att räcka honom, hade han varit räddad, säger Boberg, men intet medel gass. Boberg var dessutom fastsurrad, han kunde icke lösgöra sig. Båda voro derjemte lika okunniga i simkomsten. Persson räckte handen emot Boberg och sjönk i djupet. Sandberg syntes eller hördes icke. Sannolikt hade han af fartyget fått en döfvande stöt; man vill finna det af den sönderkrossade båten. Hafvet slöt nu i sin våta famn 2 barn af Gotland. Boberg fortsatte med sina nödrop, men de blefvo nu matta, i samma mån som krafterna aftogo. Blåsten tilltog alltmera och vågorna blefvo allt högre. Boberg öfvertänkte sin belägenhet den var hopplös. I detta tillstånd kunde han icke länge uthärda, ty linan lossnade och hufvudet som han ditintills hållit öfver vattenytan, öfve spolades ofta af böljorna. Men ännu kunde han då och då frampressa ett rop, som dock tycktes honom förklinga i natten eller öfverröstas af hafssvallet. Boberg bad Gud om sin själs frälsning anbefalde sin arma, till helsan klena maka och sitt barn i den allsvådiges beskydd — samt anropade den allsmäktige derom, att hans kropr måtte upphittas och han få hvila i jordens sköte vid sidan af sina fäder. Sedan Boberg sålunda gjort sitt testamente ned föll han i det slags passiva tillstånd, som följer på öfveransträngning. Men just då hann honom der ädle utlänning, som ensam i en liten julle hade be vit sig från sitt fartyg, och nu vågade eget li ; att rädda Bobergs. Af nödropen hade å far tyget förnummits den olycka, hvartill det varit er ofrivillig orsak. Kapten J. H. Stahl, förande Iol steinska skonerten Dorothea, (ett litet fartyg on blott några läster och med 2 mans besättning, der af en var en gosse) lade i vinden, och utsatte de julle, deri styrmannen tog plats. Ledd af Bobergs nödrop, rodde han upp emc vinden, och lyckades komma till Boberg. Denn var ännu vid fullt medvetande, men krafterna vor uttömda, han kunde intet bidraga till sin räddning Boberg förstod icke fremlingens språk, men så att här var en menniskovän, som ville rädda hc nom. Sakta lossade främlingen den lina, hvarme Boberg omgjordat sig, men oaktadt alla förfö