kunde han icke sås in i jullen. Den lilla båten var under sjögången i jemn beröring med vraket af fiskarbåten, och kunde lätt skadadts. Båda männen, i främre delen af jullen, nedtryckte den derhän, att vattnet oupphörligt strömmade in. Räddaren ville småningom mana Bobergs armar akterut och surra honom vid akterstammen af sin båt, ty att binda honom vid båtens för och sålunda ro till fartyget med den tunga kroppen släpande i vattnet, ansågs ogörligt. Men Bobergs armar eller händer kunde icke mer lossas, han höll krampaktigt fast sitt tag. Räddaren måste finna sig vid att fastsurra Boberg vid båtens förstäf och på detta omöjliga sätt försöka transportera honom till fartyget. Men detta hade nu drifvit undan och förlorat ur sigte våra stackars män. Båten hade småningom nästan fyllts med vatten, vår räddare måste nu ösa i stället för att ro. Men sjöarne slogo alltjemt in öfver fören, den Boberg öfvermåttan nedtyngde — således oupphörlig ösning. daren insåg nu att han sjelf behöfde räddas; här voro 2 nödstälde. Styrmannen uppgaf höga rop från båten, som numera dref vind för våg. Boberg var fortfarande passiv. Slutligen efter många svårigheter lyckades det kapt. Stahl, tillika med sin gosse, att manövrera fartyget ner till båten, och ge styrmannen kasttåg. Komne till sidan på fartyget försökte jemväl kapt. Stahl, att lyfta upp Boberg; men detta lät sig icke på annat sätt göra än förmedelst talja. Upphissad lades Boberg nu på däck under fartygets nödvändigaste klargöring, och nedfördes derefter i kajutan samt lades ivarma kläder. Efter några timmars stärkande sömn uppvaknade Boberg, man var då förbi Fårön, (fartyget var nemligen destineradt till Petersburg) men allt det passerade var nu för honom en dunkel dröm. Perssons rop tyckte han sig dock höra, ty det hade tilllika fastnat i hjertat. — Det skall erfarenhet till att rätt fatta huru fast kamratskapet knytes, under en gemensam dödsfara. Boberg, en modig och käck kustbo, röres ännu till tårar då han talar om Persson. Att icke kunnat rädda den raska ynglingen, griper djupt den väderbitne mannen. an tycker sig se den utsträckta handen — tycker sig höra det sönderslitande nödropet, och han tror att han för hela lifvet får behålla dessa minnen i samma rysliga hugkomst. Efter 3 dygns resa kom kapten Stahl till Petersburg. Boberg kan ej nog högt prisa dessa goda menniskor för den omhuldning han njöt. Af generalkonsuln Sterky i Petersburg erhöll han pass och derefter fri resa på ångf. ,,Aura kapten Krogius, till Stockholm. Kommen till Sverges hufvudstad, kände sig Boberg lycklig att få trampa sitt fåderneslands jord, och beslöt, att ej vidare taga utlänningens gästfrihet i anspråk. Han måste för att invänta Wisbybåtarna, vistas 2 dagar i Stockholm, och för att erhålla understöd dessa dagar, hänvistes han till polisen, hvilken, i sin ordning hänviste honom till norra arbetsinrättningen. Vår skeppsbrutne Gotlänning återvände med sådant besked till ,,Aura, för att säga adjö och tack; men kapten K., som såg att Boberg ännu icke var återställd, och som tyckte det vara högst besynnerligt, att hans landsmän visade så litet behjertande af olyckan, inbjöd Boberg att under vistandet i Stockholm stanna qvar om bord å ,, Aura; hvarjemte denne aktningsvärde man gaf honom 2 rubel silfver och en duktig matsäck på hemresan. Boberg återkom till sina kära i hemmet den 4:de dagen från bortfärden. Återseendets glädje tänkbar för en och hvar, som älskar det som är kärt och dyrbarast i lifvet.