Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1866, sida 3

Hurn ankor utkläckas. I Kristianstadsbladet läses: Det händer stundom att en författare, då han saknar saker af vigt och intresse att meddela sin publik, griper fast uti någon gammal ech, som han tror, bortglömd historia och utgifver den för ny. I min barndom — det är nu minst trettio år sedan — berättades bland allmogen i norra Halland följande sägen: ,För många herrans år sen bodde i djupa skogen ett fat par, med si enda son, deras ålders stöd; men olyckan var framme, sonen måste ut i kriget, och deras armod ökades, så att de snart icke egde kaka på stång. Sonen hördes icke af, hun var och blef borta, och man tog för säkert att han stupat; men efter många år inträder en afton i stugan en karl med stort ägg och slitna kläder och begärde att få låna hus, sägande sig komma från kriget, der han utstått många besvärligheter. Han fick stanna qvar, hvarpå han slog sig ned vid spiseln och började ett samtal med de gamla om kriget och om den förlorade sonen, den främlingen trodde kunna återkomma vid helsa och välstånd. ,.Se, mor, hvad jag vunnit i kriget, sade främlingen, och visade de gamle mer penningar än de förr skådat, lade penningpungen på bordet och gick till sängs. Den lede frestaren, som alltid är framme, ingaf snart de gamla onda tankar. Far tyckte att det kunde omöjligen skada att taga ett par penningar; det kunde omöjligen synas; men mor tyckte att de gerna kunde hafva alltsammans, hvarpå hon tog en yxa och klöf hufvudet på den sofvande. De buro derpå ut den döda kroppen och begrafde honom i ladan. På morgonen kom en granne och frågade efter deras son; men de visste ingenting Blandade fäimnen.