Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1866, sida 1

hon skref blott en gång till mig sedan hon rest, och jag fruktar hon glömt mig nu. Så att ni kommit hela denna långa g och öfverfarit hafvet! Ah, hvad jag ulle tycka om att resa! Jag har aldrig sett hafvet. Jag kom från Mulhouse, hvilket blott är en dagsresa, och likväl är det det längsta jag någonsin rest. — Du talar engelska mycket bra, anmärkte jag sömnigt. — Talar engelska! Jag skulle tro det! Du skall inte bli förvånad deröfver, då du har varit här några dagar och sett hurudana våra engelska klasser äro. Sådana lexor, som vi hafva att lära! Sådane krior och dikteringar och odrägliga reglor! Mein Gott! vi äro martyrer för engelska och få aldrig tala tyska utom på våra fritimmar. Och der är madame Thompson, vår engelska gourernante! O, Annchen, hvad Hilda och Barbara skola få roligt af madame Thompson! — Madame Thompson är mycket godhjertad, sade Annchen saktmodigt— Och så ha vi monsieur Duvernoy, vår franske lärare, och två franska gouvernanter dessutom, och en sådan mängd professorer för musik, ritning, italienska, vältalighet, och himlen vete hvad! Ha ni varit 1 skola förut? Nej! Åh, då ha ni intet begrepp om hvilket svårt arbete det är, och detta är ingen skola, utan ett gymnasium. — Hvad är skilnaden! frågade Hilda, i det hon satte sig upp i sängen och såg helt förskräckt ut öfver den utsigt, som upprullades af hennes pratsamme granne — Skilnaden? Åh, skilnaden är ofantlig I första rummet är detta en af regerin