Följande morgon vorg lp i väg i god tid i en stor, klumpig diligeus full af skäggiga resande, hvaraf ingea talade ett ord engelska. Vid middagstiden stego vi ur vid ett smutsigt värdshus i en smutsig by, der vi åto en eländig middag. Sedan vidare törbi skogar och berg och pittoreska byar, som lågo i gröna dalar, der vägen ibland hela mil gick utefter den sköna Main-floden. Mot aftonen stannade vi vid en liten byggnad med en flagga framför dörren, der våra pass och saker undersöktes af tre eller fyra soldater i urblekta uniformer af blått och silfver. Omkring en half timme derefter, veko vi om en kulle och blefvo plötsligt varse en vacker stad med torn och hvita hus och en besynnerlig gammal ponton. Vägen ned till staden var på båda sidor omgifven af en dubbel alle af gigantiska popplar. Vid slutet af denna all6 stod ett stort hotell, utanför hvars dörr diligensen stannade. Sedan kom en betjent utspringande, konduktören kastade våra kappsäckar på stenläggningen, passagerarne gestikulerade och från tio munnar på en gång hörde jag det välkomna namnet Zollenstrasse — Zollenstrasse am Main! Vi hade knappast stigit af, förrän diligensen hastigt rullade bort och lemnade oss stående ansigte mot ansigte med den bugande uppassaren, som smålog, nickade, undersökte adressen på våra kappsäckar. rusade tillbaka in i hotellet och återvände straxt derpå med en karl i blått livr med Silfver, hvilken lade våra saker på en handI kärra och visade vägen. Vi följde honon jned för en smal sidoväg, omgifven af träd och stannade framför en stor träport mc stvå ofantliga klappar. Denna port öppnade: