Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1866, sida 1

Leckorevy från Stockholm. Nog ha vi stora namn att fira, vi också, liksom parisarne, men dessa namns dagar infalla under den kalla årstiden: Carl eller Calle t. ex. så olämpligt som möjligt för något varmare firande, att ej tala om Oscar och Nicolaus, som äfven förefalla litet illa vulna i samma hänseende. Dessa stora namn få alltså skylla sig sjelfva för det de så betydligt förlora i jemförelse med det folkliga firandet af Josephina och Lovisa, vulgariter taladt: Fina och Lova. De båda drottningarna ha under den förflutna veckan, liksom flera föregående år, sett sig vara föremål för den vanliga hyllningen; kanonerna ha dundrat, garnisonen har varit paradklädd, stadsmilitären har på begge festdagarne aflagt de evinnerliga vaxduksfodralen på sina keppis, båtsmansvakten på Skeppsholmen har stoltserat med de gamla svarta papphattarna, 164 famn ved har utdelats till några pauvres honteux, middagar ha gifvits på Ulriksdal för de två höga namnsdagsegarinnorna o. s. v., så att den gamla ritualen noga blifvit följd. Den gement-folkliga hyllningen var sig ock temligen lik: menniskor vandrade i tusental på de offentliga promenadplatserna, knuffades, trängdes och munhöggos som vanligt, musikens toner förmådde ej öfverrösta trampandet och sorlet af massorna, och egarne af illa åtgångna klädningar och liktornar bedyrade högt, att de aldrig mer skulle ge sig ut på dylik firabend. Man kan verkligen tröttna vid att år ut och år in fira minnesfester, liksom hr Davidsson i Strömparterren och hr Berns i Berzelii Park, med gassolar och anglosachsiska J och L, när man ej sett sina bemödanden att ge relief åt festligheterna uppmärksammade med så mycket ens som ett litet ,, In siuämemoriamx, ,,Memorice Piynitseller dylikt vedermäle, som ju gör en menniska så godt der det sitter i knapphålet. Följden blef också den man kunnat vänta: hrr Davidsson och Berns brydde sig hvarken om att tända sitt gas-J på Tisdagen eller att vända upp och ned derpå i Lördags afton, så att det blef ett L — utan der gick man och knuffades och grinade mot solarna precist som på en vanlig, alldeles betydelselös aftonqvist. Ni bör derför ej undra på, att en ganska betydlig mängd eviga fördömelser utslungades öfver hrr Davidsson och Berns för deras trots mot den promenerande allmänna opinionen. Men allt detta oaktadt förflöto aftnarna lugnt utan några demonstrationer, och fastän våra festaftnar voro två, föreföll ingen olyckshändelse på vår Pont de la Concorde, ni vet den lilla der nere i Strömparterren, på hvilken trängseln var mycket stor. Lokalposten lär vara ytterst anlitad dessa dagar, och blir det allt mera, för att sammankalla folk till rådplägningar rörande dessa tretton, som skola representera oss i andra kammaren. Så vidt man hittills kunnat förnimma funderar man på att välja sådana blott, som förr en gång varit i elden och med få undantag de som sednast suto i hborgareståndet, och man iskall kanske å att andra kammaren