Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1866, sida 2

far tog IIildas hand i båda sina, kysste henne först på pannan och sedan på munnen och bad henne vara frisk, blifva lycklig och draga nytta af sin undervisning. Till mig sade han endast: Adjö, Barbara! vidrörde kallt min kind med sina läppar och skyndade i land. Sedan borttogs landgången, ankaren lyftades, ångbåten rörde sig långsamt omkring, kajerna och personerna på stranden tycktes vika tillbaka bakom oss; och bort seglade vi, förbi Pullhuset och Tower och de hopade masterna, hvilka liknade en skog af kala lärkträd. Dagen var vacker, och några timmar funno vi oss serdeles roade. Passagerarne voro alla vänliga mot oss. Några af damerna gåfvo oss frukter och kakor, herrarne sade oss namnen på de ställen vi passerade, och kaptenen kom allt då och då till oss och frågade, om vi tänkte blifva hungriga till middagen. Vid middagstiden passerade vi fyrbåken vid Nore och stucko ut i hafvet. Angbåten började nu vagga, fiskmåsarne flögo fram och tillbaka, och vi sågo en mängd marsvin tumla på vågorna framför oss. Af allt detta voro vi mycket roade, tills vi plötsligt båda blefvo illamående och yra i hufvudet och voro glada att blifva nedburna till våra små trånga bäddar. Af denna del af resan erinrar jag mig endast, att jag låg med tillslutna ögon och kände mig sjukare och eländigare än jag någonsin förut gjort — alt jag, midt under mitt lidande, bemödade mig att då och då säga ett tröstande ord till Hilda, hvilket endast gjorde att jag kände mig ännu sämre — att dagen föreföll så lång som tio och följdes af en ledsam natt med rysliga drömmar — att mor