Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1866, sida 2

I preussiska deputeradekammarens möte 1. 23 dennes stod adressdebatten på dagordningen. — Virchow såsom referent för adressutskottet meddelade hvilka svårigheter denna gång varit förenade med upprättandet af ett adressförslag; många af utskottets ledamöter hade vidhållit sina enskilda åsigter om den ordalydelse vissa punkter i adressen borde hafva, och att sammanjämka dessa åsigter hade gränsat bardt när till det omöjliga. Man kunde isserligen lättast blifvit enig om en i allmänna uttryck hållen adress; men enär det sednaste trontalet varit varmare än något föregående, kunde man icke gerna afgifva ett färglöst svar på detsamma, på samma gång som utskottet ville undvika antydningar på de föregående striderna mellan kronan och solkrepresentationen. Referenten genomgick derefter alla punkterna i utskottets förslag, men slutade med att till antagande anbefalla ett af Bonin och general Stavenhagen uppsatt förslag, om hvilket alla partier kunde blifva enige. — Jacohy erkände härens tapperhet och den storartade framgång Preussens vapen och diplomati haft, men ansåg, att kriget ej varit i folkets intresse; den enda måttstock han, talaren, kunde lägga på händelserna vore folkfriheten; ingen enhet utan frihet. Minst vore en påtvungen enhet att önska. Talaren yttrade till sist, att regeringens begäran frihet från ansvar från en under åratal fortsatt olaglig finansförvaltning ej kunde från konstitutionel ståndpunkt beviljas. — Sedan Virchow gjort några anmärkningar till Jacobys tal, och sedan grefve Bismarck med anledning af ett utaf den polska fraktionen framstäldt amendement, betonat, att i deputeradekammaren funnos representanter endast för preussiska, men ej för polska folket, blef Bonins och Starenhagens adressförslag med nästan fullständig enhällighet antaget, hvarefter 30 ledamöter utlottades, r att såsom deputation till konungen öfverlemna adressen. Sachsiska regeringen träffar förberedelser för valen till det af Preussen föreslagna nordtyska riksparlamentet. I Plochingen hölls den 21 dennes ett häån alla delar af Wärtemberg besökt folkmöte, som förtjenar uppmärksammas såm betecknande för de tänkesätt, som i södra Tyskland mer och mer gripa omkring sig. Mötet antog följande resolutioner: 1) Sedan tyska förbundet upphört att bestå och Österrike arstått från att deltaga i Tysklands omgestaltning, är upprättandet af ett krattigt tyskt förbundsväsen endast möjligt derigenom, att samtliga tyska stater ansluta sig till Preussen. Denna anslutning bör förverkligas genom en förbundsstat, i hvilken den diplomatiska och militära ledningen öfverlemnas åt Preussen och folkets frihetsrätt betryggas medelst ett parlament; 2) denna förbundsstats inskränkning till staterna norr. om Mainlinien, hvarigenom vi skulle blifva uteslutna från parlamentet och lagstiftningen, strider mot tyska folkets nationella, politiska och ekonomiska intressen. Vi protestera mot Tysklands delning medelst Mainlinien och mot hvarje försök att ar Sydtyskland göra en särskild politisk organism. — Ett folkmöte med alldeles liknande tendenser hölls den 19 dennes i Darmstadt af kommunalrådsledamöter från en mängd hessiska orter. ITALIEN. Så snart freden är afslutad, skall regeringen upplösa deputeradekammaren, för att låta folket bestämma, huruvida de anse, att de nuvarande medlemmarne passa för de nya förhållandena och behofven. ikerligen skall italienska nationen blifva ännu noggrannare än sista gången vid det nya valet af sina representanter, ty en tid af djupt och betydligt allvar förestår otvifvelaktigt för den nya staten, helst i afseende på de finansiella förhållandena, så vida icke Italien skall komma i samma trångmål som dess sekelsgamle motståndare. Stämningen har blifvit alltmer och mer böjd för freden, och ,Italie förklarar, att . hela nationen önskar ett snart slut på förhandlingarne; den allmänna meningen längtar efter fullbordade fakta, och de ministrar, hvilka för nya faror ville utsitta de redan vunna resultaterna, skulle belasta sig med ett svårt ansvar. Om äfven icke kriget utfallit, som man hoppats, skulle likväl nu det Damoclessvärd förinna, som hängt öfver Italiens hufvud, när Italiens fana svajar på San Marcos och Veronas bastioner. Den amnesti, med hvilken Viktor Emanuel invigt den nya tiden, innefattar alla dem, hvilka varit dömda eller anklagade för politiska förseelser, så att de sista spåren af Aspromonte härigenom äro borttagna. Det står således nu Mazzini fritt att återvända till fiderneslandet samt att taga säte och stämma i nästa parlament. Redan i sin förra minister ville Ricasoli att Maesini skulle amnestieras, men fick icke då sin vilja fram. Lamarmora har afgått från sin höga plats; Garibaldi drager sig tillbaka till Caprera, sårad och trött; Mdegini har upphört att anses såsom en för staten farlig person. Hvilket skulle kunna vara mera betecknande för den nya eran? Till Civita-Vi chia hafva tvenne spanska