Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1866, sida 1

Hvarpå min far svarade, — ja, sir An drew, densamma, och likaledes satte Sig ned. Sir Andrew var en stor fet man, med en skog af grått hår, en knubbig röd näss och rosslig röst. Under den korta tyst nad, som följde, tog han fram en tung guldsnusdosa, ur hvilken han med sto högtidlighet tog tre prisar, Derefter lad han sin hand på Hildas handled, kände på hennes puls och nickade för sig sjel flera gånger, — Nå, sir Andrew, sade min far ängs: ligt, nå? Läkaren drog ett långt andetag genon tänderna och trummade på locket till do. san med knogarne. — Jo, mr Churchill, sade han betänk. samt, vi äro, hm! — försvagade — ansenligt försvagade. Vi visa en frånvaro a detta vis anime, som är så önskligt hos ungdomen — vår puls är ojemn — våre äro förslappade — vi — med et ord, vi äro icke lk gi sjuka, men — mer vi ära ingalunda riktigt friska. — Och läkemedlet, sir? inföll min fa otåligt. Läkemedlet? Ä —Nervstyrkando, portvin, ombyte a luft, päjen Min far höjde på axlarne och klingade med penningarne i sing fick . — Egentligen, fortsatte sir Andrew ef tersinnande, skulle jag säga — det vil säga, mr Churchill, om jag vågar framställs ett förslag? — Framställ femtio — femtio, om mn behagar, sir Andrew, sade min far. — Nåväl, då skulle jag säga, att mineralvatten — Kissingen, till exempel elle; Ems — skulle göra vår duga vän mers