Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1866, sida 1

då framstod den förskräckliga öfvertygelsen — då uppstego de brännheta tårarne — då smög jag mig sakta ur min säng och bort till en viss byrålåda, der min silfverring låg förvarad. Att åter smyg? mig tillbaka dermed till min säng, tryoke den mot mina läppar, sätta den på fingret der han satte den, taga af den och kyssa den tjugo gånger och slutligen falla i sömn under det jag mumlade hans namn, detta var all den tröst som återstod mig. Hvad Hilda angår, var hon sjelf alltsiyuf olycklig att hry sig mycket om mig, Mil dåre och vänligare än förut, närde hor likväl en sorg, som afslog all tröst. Jag fann snart, att, hvilken tillgifvenhet jag än visade henne, kunde ingenting ersätts Jessie. Jessie hade varit hennes andra jag, hennes sällskap, förtrogna, syster och vän. Hon sörjde henne med en passionerad häftighet, hvaraf endast barndomen i mäktig, och förlorade, under det hon så sörjde, både sömn, aptit och styrka. Hor tillbragte sina nät Åtande och dagarne i en hopplös känslolöshet, hvarur inga bemödanden af oss kunde väcka henna, På detta sätt blef hon dagligen magrare, blekare och mera olik sitt fordna jag. En eftermiddag, då miss Whymper gåt och vi voro ensamma i skolrummet, kem min far oförmodadt m, åtföljd äf en srämmande h Jag höll på att lägga bor böckerna, och Hilda låg i en hvilostol v dej öp ag fönstret, Plek, trstt och ha sofvande. Herren gick rakt fram till fönstret, drog en ti helt tätt intill Hilda sn sade, i det han vände sig till min ar: — Detta, förmodar jag, mr Churchill. är vår unga vän — vår, hm! — sjukling? 2—