Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1866, sida 1

den var nästan slocknad, tog hon mig vid handen och förde mig till mitt rum. Vi stannade vid dörren till ett rum i första våningen, två våningar lägre än den sängkammare vi förr brukade sofva i, — Hilda ligger här, hviskade hon, med fingret på läpparne. Jag satt hos henne i afton tills hon somnade, och vi måste försöka att inte väcka henne. Hon är utmattad af sorg, stackars liten — de älskade hvarandra så högt. Jag hade icke sett Hilda på ett helt år Jag hade lemnat hemmet utan att ens säga henne farväl, och jag återvände för att finna henne, som jag lemnat henne — sofvande. Utom att hennes ansigte bar ett uttryck af lidande, som jag aldrig förut sett der, tycktes hon föga förändrad. Hen: nes kinder voro blossande och feberaktiga och hennes rika hårflätor lågo i tjocka ringlar öfver hennes hals och armar. Då jag lutade mig längre ned, såg jag at hennes ögonhär annu voro våta och hen nes hufvudkudde tårdränkt. På en gång vaknade hon, gäg på mig med en fast och till hälften fruktande blick och mumlade — Barbara! Jag böjde mig öfver henne med hop knäppta händer — med strömmande ögor — med jag vet icke hvilken bönfalland strangtan i min röst, — 0, Hilda! utropade jag, älska mig sÄlxka mig litet! vi äro båda så ensamma Ett matt leende öfverflög hennes läppar Hon öppnade sina armar mot mig och föl mig honvulsiviskt om halsen, under de shon anystade som om hennes hjerta skull sbrista. Den natten sofvo vi, för första gånge